Tvättäkta herrgårdstoner

Amelie Fleetwood är en av vårt lands utsökt fina sopraner, vars röst vi under åren har kunnat höra lite varstans över Sverige, inte minst på Stockholmsoperan. Farbror Kjell (som man fick tilltala honom) var egentligen hennes fars farbror. Och visst har Amelie minnen av Fleetwood-toner från sin barndom på Odensviholm. När hon gick upp till stora huset från flygeln där hon bodde hände det ju att farbror Kjell satt och spelade.
Men att det skulle finnas en hel bok med hans pianomusik och sånger, det är en upptäckt hon gjorde först som vuxen. I Sohlmans Musiklexikon står inte heller en enda rad om Kjell Fleetwood. Ändå var han känd, redan under studietiden på Musikaliska Akademien. Och aktad, inte minst för sin speltekniska talang. Just detta märks faktiskt även i hans sätt att komponera.

Pianomusik och sånger var i stort vad han skapade. Den här konserten koncentrerade sig på sångerna. Men för att uttrycka mig korrekt bör jag använda begreppet romanser. Kjell Fleetwood skrev sina stycken i en klassisk svensk romanstradition. Det resulterar i sofistikerade stycken, ofta rent komplicerade, både för den som sjunger och den som ackompanjerar.
I det här fallet satt Eva Pierrou vid flygeln, och jag vet att det tog tid för henne att riktigt tränga in i musiken. Men jag vet också också att lyftet kom, att det måste ha känts som en liten triumf att kunna förmedla alla de tankar som först verkade så dolda.
Kjell Fleetwood växte upp, anar jag, till en kulturellt bildad mångsysslare. Det går också att ana, ur hans bok, att hans inspirerades internationellt under sina perioder på kontinenten, särskilt i Paris, Rom och München. Musikaliskt påverkades han av impressionismen och skrev flera av sina sånger i femtonskala, utan att jag här har utrymme att lägga ut texten om vad sådana besynnerligheter innebär.
Odensviholmskonserten gav många vinkar om var han fiskade upp sin inspiration, inte minst genom hans val av sångtexter.
Franska, av både Voltaire och Rousseau. Tyska, särskilt av Friedrich Hölderlin, som ung en högst märklig blandning av revolutionär och romantiker.

Konsertens största pass var nio romanser till svenska texter. Alla dessa sånger kom till på 1920-talet. Ragnar Jändel och Sten Selander är två exempel, så jämnåriga att man lätt kan tro på bekantskap och samförstånd mellan dem. Annars lite äldre material som av finländaren Arvid Mörne, Oscar Levertin. Och Fröding. Hans dikt "En ghasel" kanske man först tror handlar om något i djurriket. Men ghasel är i själva verket en speciell arabisk versform som den stilsäkre Fröding lekte med.

Ja, vackra är verkligen sångerna. Och Amelie Fleetwood har den konstnärliga förmågan att ge liv, åt både tonerna och orden. Visserligen kunde jag önska att hon hade haft en mer lämpad sal att sjunga i. Hennes kraftfulla, dramatiska sopranröst kändes ibland alltför stor omgivningen.

Egentligen finns det inte mycket som är så spännande och roligt som att få lyssna till toner som är nya för en.
Initiativet som Aron Nilsson, musikansvarig inom församlingarna Gamleby, Lofta, Odensvi har tagit med en trio herrgårdskonserter är också nytt och friskt. På lördag är Casimirsborg platsen och fredagen därpå Åkerholm.