Tumma inte på enprocentmålet

Tänk om du inte blivit född i Sverige, utan i Afrika. Flera av dina syskon hann inte bli ett år. Din mor dog vid en förlossning när du var fem år gammal och din far i aids några år senare. Farmor fick ta hand om dig och dina överlevande syskon, men orkade inte försörja er. Därför kunde du inte gå i skolan, utan fick jobba i jordbruket. Detta är inte någon extrem bild, utan tvärtom en ganska vanlig situation. Jämför detta med din egen tillvaro i Sverige, som trots finanskrisen är ett av världens rikaste länder. Många tar vårt bekväma liv för givet, men i Sverige finns också en lång tradition av solidaritet med svaga och utsatta, både på nära håll och i andra länder. En rad privatpersoner, föreningar, kyrkor och även myndigheter skänker årligen belopp till bistånd. Vissa hävdar att behoven är bottenlösa och att bistånd är att kasta pengarna i sjön. Moderaterna vill sänka biståndsmålet till 0,7 procent av BNI. Man vill också räkna in forskning på hemmaplan i biståndspengarna.Jag hävdar motsatsen: Tumma inte på enprocentsmålet! Vi har ett stort ansvar gentemot våra mindre lyckligt lottade sex miljarder medbröder och systrar. Det är en hederssak att åtminstone kunna avsätta en procent till internationellt bistånd. Världens länder enades år 2000 om åtta millenniemål för att halvera fattigdomen till år 2015. Ett av dem är att minska barnadödligheten med två tredjedelar till 2015. Detta är ingen omöjlighet. I de industrialiserade länderna har vi redan gjort samma resa och mer därtill.Varje år dör nästan tio miljoner barn under fem år. Nio fall av tio sker i samband med förlossning och nyföddhetsperiod eller orsakas av lunginflammation, diarré, malaria, mässlingen eller hiv/aids. Många dödsfall hade enkelt kunnat förebyggas.Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, var en gång min lärare i tropikmedicin. På webbplatsen Gapminder visar han hur barnadödligheten i den industrialiserade världen har minskat under det senaste århundradet. Även många utvecklingsländer är på rätt väg.Tanzania är ett av de länder som tagit emot mest bistånd från Sverige. Länge har barnadödligheten legat på omkring 115 dödsfall av 1000 levande födda, att jämföra med knappt tre i Sverige. Sedan 1995 har det förbättrats till omkring 90 promille år 2005. Några tydliga händelser ligger bakom: 1998 fördubblade Tanzania sin hälsobudget. År 2000 inleddes omfattande vaccinationer och sedan 2002 delas myggnät ut som skydd mot malaria. År 1970 inträffade mer än femton miljoner dödfall om året bland barn i världen. Siffran var nere i knappt tio miljoner år 2005. Professor Roslings analys är att en miljon dödsfall varje år kan förhindras genom att dela ut myggnät i malariaområden. Två miljoner kan förhindras genom att vaccinera mot lunginflammation och ytterligare två miljoner genom att förbättra mödra-, förlossnings- och nyföddhetsvård. Kan detta åstadkommas till 2015, så kan fem miljoner barns liv att räddas varje år och ett av millienniemålen uppnås. Miljontals barn varje år mister alltså livet av orsaker som enkelt kan förebyggas. Då är det inte läge att dra ned på ambitionerna för biståndet. Istället borde vi lägga på ett extra kol! Självklart ska man ha god kontroll och uppföljning, så att biståndspengarna går till det de är avsedda för. Vi får inte överge våra bröder och systrar, som ännu behöver vår hjälp! Det sjukhus i Tanzania där min man och jag tidigare arbetade, har akut ekonomisk kris. Staten har inte betalat ut bidraget till personalens löner. Det är överhängande risk att den goda utveckling som varit på gång stannar av. Liknande situationer finns på många håll.Med Alf Svensson (kd) som biståndsminister i början på 1990-talet nådde Sverige för första gången upp till enprocentmålet. Det urholkades raskt av efterföljande socialdemokratiska regeringar. Under alliansregeringen har man åter nått upp till en procent i bistånd. Låt oss inte ge upp det!

Tumma inte på enprocentmålet

I debattartikeln nedan skriver den kristdemokratiska landstingspolitikern Gudrun Brunegård om vikten av att Sverige för en aktiv biståndspolitik där man inte tummar på enprocentsmålet.