Tryggare värld via kärnvapen

Största hotet mot amerikanska folkets säkerhet är enligt president Obama ett terrorgrepp med kärnvapen, samt spridning av kärnvapen till farliga regimer. Detta i en värld som i detta nu kan förstöras flera gånger om med befintliga kärnvapen. Följaktligen borde frågan vara prioriterad. Men är det inte. Slutsatsen man kan dra är att vi trots allt, från civilisationskamp till ekonomisk kris, lever i en bättre, tryggare värld än när mänsklighetens undergång ständigt fanns i bakgrunden, från bomberna över Japan 1945 till kalla krigets slut för ungefär 20 år sedan. Det hamnar således i skymundan för annat att presidenterna Obama och Medvedev vid sin första träff aviserar samtal för att utveckla ett mångårigt fördragsverk om arsenalerna. Det senaste tillskottet är Moskvafördraget, från 2002. Presidenterna Bush och Putin enades om att till år 2012 minska de strategiska stridsspetsarna med två tredjedelar, till mellan 1 700 och 2 200. USA och Ryssland har alltjämt över mer än 20 000 nukleära laddningar. Så det finns en del att göra. De etablerade kärnvapenmakterna lovade ju nedrusta för att få med världen i övrigt på i avtalet mot kärnvapenspridning, NPT, från 1970 . Avtalet ingick i en trend, bort från den tid då amerikanerna grävde atombombsskydd i trädgården och Sovjet 1961 byggde Berlinmuren, sprängde världens största bomb vid Novaja Zemlja och fyllde det ockuperade Baltikum med kärnvapen som kunde nå Malmö och Sundsvall. Supermakterna insåg att när man nu hade kapacitet att utplåna världen flera gånger om kunde båda tjäna på rustningskontroll. Förnuftet lyste in i en värld vars säkerhet berodde av doktrinen om "ömsesidigt säkrad förintelse", MAD, med engelskans passande förkortning. Henry Kissinger var säkerhetsrådgivare och utrikesminister under president Richard Nixon (1969-1974). Enligt honom fick kalla krigets slut ett paradoxalt resultat. Risken för kärnvapenkrig mellan de nukleära stormakterna försvann. Men utvecklingen av den fredliga kärnenergin har starkt ökat möjligheten till spridning av kärnvapen. Och när det sker saknar vi den kontroll kalla krigets supermaktsdominans innebar. "Faran med kärnvapen är utan motsvarighet", enligt Kissinger. Vid 85 års ålder kampanjar han för att avvärja hotet, tillsammans med tre andra veteraner: Reagans förste utrikesminister George Shultz, 88 år; William Perry, 81, försvarsminister under Clinton, och Sam Nunn, 70, en tidigare demokratisk senator och erkänd expert på rustningsfrågor. Nyss var gruppen i Moskva för att träffa och påverka president Medvedev. Kissinger & Co är inga duvor. Men heller inga hökar. Deras drivkraft är inte "bara" att minska kärnvapenhotet, utan att vidmakthålla en förhandlingskultur som kan underlätta relationen med rivaler som Ryssland och Kina, men även "arvfiender" som Kuba och Iran. Nya avtal om nedrustning med Ryssland, av historiska skäl den andra stora kärnvapenmakten, skulle stärka USA:s trovärdighet när man agerar mot kärnvapenspridning. En fråga av största vikt för Obama. Som Henry Kissinger påpekar - en kärnvapenfri värld har varit målet för varje amerikansk president sedan Dwight Eisenhower.

Tryggare värld via kärnvapen

Supermakterna insåg att när man nu hade kapacitet att utplåna världen flera gånger om kunde båda tjäna på rustningskontroll. Det skriver Bo Ture Larsson i dagens utrikeskolumn.