Trettioåriga kriget i Afghanistan

Det blev faktiskt en hel del utveckling när Kreml och Vita huset tävlade med biståndsprojekt, den gången då Afghanistan lockade västlig ungdom, hippies på jakt efter österns mystik och alternativa livsstilar.

På 1920-talet hade en kung försökt tvångsmodernisera landet. Det gick inte. 1978 försökte kommunisterna samma sak. Det gick inte nu heller. Det blev uppror bland de konservativa på landsbygden mot sådana galenskaper som utbildning för flickor. Upproret spreds. Vid jul 1979 ansåg sig Sovjet tvunget att ingripa för att rädda regimen. Den brokiga motståndsrörelsen stöddes av USA och oljerika arabländer, via Pakistan. För USA var det här en batalj i kalla kriget, en revansch för Vietnam och alla andra länder där kommunisterna vid den här tiden flyttade fram fötterna. För en del muslimer, typ Usama bin Ladin, blev det ett krig mot otrogna imperialister som först kom från Sovjet/öst, och sedan från USA/väst. För en del afghaner blev kriget ett näringsfång. Men för det flesta var det ett helvete man sökte fly från. Ett par miljoner begav sig till Iran, än fler till Pakistan. 1992 föll den regim som varit beroende av Sovjets stöd. 1996 tog de extrema talibanerna makten i Kabul. De störtades i november 2001. Sedan har de kommit tillbaka. Varför? Afghanerna var ju så uppenbart trötta på deras styre. Men väst har inte uppfyllt sina löften, vare sig ekonomiskt eller militärt. USA gick i krig i Irak innan Afghanistan hade säkrats. Regeringen är en omöjlig kompromiss mellan goda krafter och krigsherrar som bara tänker på sitt. Och precis som Sovjet och kommunisterna fick erfara är det svårt att besegra motståndare som har stöd och skydd i ett grannland - Pakistan. Genom åren har kriget växlat i intensitet. Det brukar vara lugnare vintertid. Nu har mönstret kanske ändrats. Terrordåd, med eller utan självmördare som aktörer, är ju mindre beroende av väderleken. I fjol rapporterades över 120 självmordsattentat i Afghanistan. På senaste tiden har det förekommit rena massakrer, även i den hittills säkrare norra delen av landet. Fram till augusti i år hade mer än 35 muslimska lärde dödats, därför att de kritiserat talibanerna med religiösa argument. Alla som tjänar regeringen, administratörer, lärare, sjukvårdspersonal, lever under dödshot. I fjol somras gick talibanerna till storoffensiv i söder. Försöket att upprätta en "befriad zon" misslyckades, men talibanerna visade att Kabul-regeringen inte kan skydda sina egna undersåtar, inte ens med stödet från 40000 utländska soldater, som finns i landet under militäralliansen Natos paraply. Nato klagar över att medlemmarna ställer upp med för få soldater och att man inte vill sätta in dem där stridshandlingar väntar. Afghanistan, där alliansfria stater som Sverige och Finland och Natos medlemmar vill visa sin solidaritet med ett plågat folk och med USA i kriget mot terrorismen, har blivit en prövning för alliansen. Det kan tyckas märkligt att Afghanistan alls skall behöva soldater utifrån. Här har förr aldrig rått brist på män som vill slåss, för att skydda sina intressen. Det finns tiotusentals garvade krigare. Men de har föredragit att stanna i olika krigsherrars miliser, eller att bli poliser. Det ger bättre försörjning. Den nya krigsmakten kallas en succé, med 30000 man. Men lusten att riskera livet för president Hamid Karzais regering begränsas av att den känns ineffektiv och korrumperad. Hotet från talibanerna beror mindre på deras styrka och mera på svagheter hos regeringen. (SNB)