Flera industrier utmed Perugatan slukades av elden.
Många av dem som besökte Roger Landelius föreläsning på Bryggaren i Västervik hade egna minnen från den stora branden, som startade på soptippen i Målserum. Vi fick en pratstund med tre av dem.
Per Karlsson, som nu bor i Västervik, kommer ihåg att han var hemma hos en kompis, när det brann i Västervik.
– Jag stod hos min kompis i Ankarsrum och såg brandröken från Västervik. Då blev jag lite skraj och sprang hem. Efter några dagar åkte vi in till Västervik och då fick vi åka Rullstensvägen. Det var militärer som drog slangar och så rök det i buskarna. Man såg hur stor branden var.
Margareta Kårelind i Västervik bodde i Gamleby på den tiden. Hon var fyra år, när det brann.
– Vi måste ha kört in till Västervik, för jag minns att jag såg lågorna och allt folk. Då förstod man inte faran, säger hon.
Hon vet inte om hennes föräldrar var rädda. Det var inget som hon märkte av i alla fall.
En bild från infarten till Västervik, i Breviksområdet.
Britt-Marie Widén i Västervik var 16 år och minns branden tydligt. Hennes pappa jobbade på Sankta Gertruds sjukhus som mentalskötare, men just den här dagen kom han bara hem och vände efter jobbet.
– Han sa att han skulle vidare och hjälpa till med branden. Alla var engagerade i det här.
Själv hade hon stukat foten och satt hemma på altanen och hade ont.
Hade du gått och tittat på branden annars?
– Ja, det hade jag gjort. Alla barn och ungdomar var där.
Men året därpå skulle det fixas ny tallskog i brandområdet och då fick Britt-Marie som sommarjobb att så tallfrön. De satte inte plantor, utan sådde frön. En del av dessa träd finns kvar än i dag.
Per Karlsson, Britt-Marie Widén och Margareta Kårelind har alla minnen från Västerviksbranden 1959.