Tradition och futurism i fascinerande Kyoto

Varsågoda! Vår värdinna Keiko bugar djupt på bastmattan och avlägsnar sig sedan ur rummet försiktigt och nästan ljudlöst. Det är elfte gången hon försiktigt äntrar vårt rum på Hiiragiya Ryokan under vår två timmar långa Kaiseki.
Keiko har bara hand om oss och gästerna i ett rum ytterligare så servicen blir fantastisk. En Kaiseki är en traditionell middag som på ryokan serveras i avskildhet. Rätterna är konstverk i sig, minimalistiska och estetiskt fulländade konststycken som placeras framför oss där vi ligger till bords. Tempura, Sashimi, Sushi, till det dricker vi sake, risvin och Asahi, det inhemska ljusa friska ölet.
Utanför rummet blåser en uppfriskande lätt bris i Momisin, den japanska lönnen som växer i den lummiga trädgården. Vi har lämnat de stora fönstren öppna för att släppa in den friska vårdoften. På våningen under oss underhåller två geishor några gäster, deras förföriskt vackra sång fyller trädgården och deras lätta danssteg hörs upp till oss.

Kyoto har Japans högsta andel Geishor, men i dag uppskattas det att det bara finns runt 100 kvar, och bara 80 Maikos, lärlingar, för traditionen med de raffinerade och sofistikerade sällskapsdamerna vidare.
Det har alltid funnits många bra värdshus, ryokans, i Kyoto och Hiiragyia är ett av japans mest traditionstyngda.
? Ett värdshus som tagit emot resenärer under snart tvåhundra år, berättar ägaren Akemi Nishimura för oss. Akemi är släkt i rakt nedstående led med grundaren och hon berättar om husets historia.
? Vår nobelpristagare Yasunari Kawabata bodde långa perioder här och skrev flera av sina böcker i det här rummet, visar hon.

Utanför Hiiragiyas oförändrade fasad ändrar sig Kyoto och Japan snabbt. När vi anlände gjorde vi det med Shinkansen, det omöjligt effektiva och vindsnabba tåget som körde sträckan Tokyo-Kyoto på strax över två timmar, med snabbussen tar det åtta. När man ankommer staden gör man det på den nya Tokyo Station, en futuristisk fantasiskapelse med svepande böjda linjer under vars femhundra meter långa luftiga byggnad både shoppingcenter och lyxhotell är byggda. Många passar på att gifta sig på toppen av den arkitektoniskt utmanande bygget, runt 15 bröllop per dag hinner man med. Som alltid var kritikerna många när en så slående byggnad skulle inkorporeras i det traditionstyngda Kyoto.
Det gamla Kyoto finns fortfarande kvar. En morgon möter vi Hidenori och Tomoki, två vänner som vi lärt känna under deras forskningsvistelse i Sverige. De har bestämt sig för att visa oss det bästa Kyoto har, templet Kiyomizu som tronar långt uppe på sluttningen av kullarna som omger staden.
? Templet uppfördes första gången år 798 och har sin nuvarande byggnad från 1633, berättar Hidenori när vi kryssar fram bland besökande japanska skolelever som samlats vid det rinnande vattnet som sägs bringa tur.
? Många är buddhister när de behöver vara det, stillar han vår undran om hur viktig buddhismen är för dagens unga japaner, samtidigt som han sprätter iväg ett mynt ner i en träbehållare, sammanför händerna över huvudet, låter blicken långsamt falla ner mot marken och önskar sig något.

Hidenori och Tomoki tar med oss på ytterligare några tempelturer. Kiyomizu är ett av sju världsarv i Kyoto, grannstaden Nara har ytterligare sex. När de ska lämna oss för att hasta tillbaka till jobbet skrattar de uteslutande åt vår idé att vi själva ska ta en buss hem till hotellet, som gäster i deras land kan vi naturligtvis inte åka buss och vi skulle aldrig klara det, självklart inte. De kiknar nästan av skratt när vi säger att vi gärna tar bussen, viftar snabbt in en taxi, instruerar chauffören noggrant och står kvar till dess vi har lämnat dem.
Några kvarter därifrån, bortom våra övervänliga värdars nervösa blickar går vi av och promenerar tillbaka. För Kyoto vill man uppleva till fots.
Centrum är glänsande aluminiumrör och ac-fläktar på slitna gråsvarta fasader, det mörka vattnet i floden speglar de pumpande ozonskyltarna vars meddelanden oförtröttligt träffar villiga konsumenter i ansiktet. Suntory whisky, Toshiba, Sony, Samsung. Konsumtionsivern och uppmaningen till att handla har aldrig varit mer ogenerad än här.
Vi går förbi spelhallar med blinkande enarmade banditer i långa rader framför vilka förväntansfulla damer och herrar sitter med hinkar fulla av blänkande polletter. Ljudnivån är verkligen öronbedövande härinne, risken för epilepsi och för den delen tinnitus känns inte främmande.

På gatan flanerar horder av ungdomar fram längs blinkande rader av butiker. Alla har en mobiltelefon med inbyggd kamera, till telefonen har man fäst ett mjukdjur, den glada ljusblå Doraemon verkar vara en av de verkliga favoriterna, men även Mumin och Barbapapa går hem här.
Även om staden växt till en storstad på många håll, Japans femte, behöver man inte gå långt från de hektiska huvudgatorna för att finna lugna, lantliga miljöer. Vid silverpaviljongen, Ginkaku-ji är tempot lugnt. Värmen nu på eftermiddagen är tryckande och vi släntrar långsamt in i den vackert ornamenterade trädgården. Huset byggdes 1482 som lantställe åt shogunen Ashikaga Yoshimasa, en fridfull retreat från det hektiska inbördeskriget och ligger vackert begravd i grönska i utkanten av dagens Kyotos. Inte ens gruppen av surrande unga japanska skolelever, uniformt klädda med brandgul keps och stora blå ryggsäckar, lyckas störa oss här.
Tillbaka på vårt ryokan har Keiko fyllt träbadkaret i vårt rum och våra yukatas, bomullskimonos, ligger prydligt framlagda. Efter en lång dags promenerande är det traditionella japanska badet med 45 gradigt lenande vatten precis vad vi behöver.