Tove är trasig i själen
- Mina föräldrar fick sitta uppe och vakta mig på nätterna sista tiden innan jag kom till behandlingshemmet. Det var en ohållbar situation, säger Tove Hansson.
En dag i taget. Tove Hansson kämpar för att må bättre och orka med vardagen. Foto: Matilda Ahl.
Foto:
Tove började må dåligt för åtta år sedan när hon var i 14-årsåldern. I skolan var hon jämt osäker, försökte gömma sig bakom en fasad och finna en tillhörighet. Hon missade mycket av högstadiet men fick ändå godkända betyg. För att döva ångesten festade hon mycket och hade missbruksproblem. Hon skar sig i armarna och fick mediciner för att må bättre, men de hjälpte inte. En gång i veckan hade hon kontakt med en psykolog, ett stöd som inte räckte till.
- När man mår så dåligt behöver man ha folk omkring sig hela tiden, säger Tove. Jag åkte in och ut på psyket, men det är ont om platser där.
Alternativet blev att komma till ett behandlingshem. Sista tiden var hon väldigt sjuk och hon tyckte att livet var meningslöst. Tove blev inskriven på Egehem i Västervik, ett behandlingshem för flickor mellan 13 och 20 år.
- När jag kom dit var allt mörker och jag ville bara dö hela tiden, säger Tove. Sedan började jag vakna upp och hitta positiva bitar i tillvaron. Jag kunde prata om mina känslor istället för att skada mig.
Tove upplevde den första tiden på Egehem som väldigt jobbig och det tog ett halvår innan hon började lita på personalen och kunde få stöd av dem. På Egehem hittade de på roliga saker, som att göra utflykter eller laga mat tillsammans. Tove började rida och umgås med hästar. Hon hittade saker som gjorde livet värt att leva. Efter en tid på Egehem fick hon diagnosen borderline. Det är en personlighetsstörning som innebär att man har svårt att hantera och reglera tankar, känslor och impulser. Under tiden på behandlingshemmet har Tove lärt sig att det är okej att ha en dålig dag och att hon kommer upp ur mörkret även om allt känns svart. Hon har hittat nya vägar att hantera sin ångest.
- Jag väljer andra saker än för fyra år sedan. Jag kanske åker ut till stallet och klappar en häst i stället för att gå på fest säger hon. Jag har lärt mig att tänka "vad kan jag göra åt den här situationen i stället för att skada mig?"
I stallet har Tove funnit en fristad. Barnen ser upp till henne och hon känner inte att hon behöver prestera något.
- Jag har hittat min plats bland hästarna. De hjälper mig väldigt mycket, där kan jag känna att jag är bra på saker, att jag är en resurs.
I stallet är hon som vilken tjej som helst, inte bara en tjej som mår dåligt. Hon får kämpa för att övervinna sin osäkerhet, men i stallet klarar hon av det och hon har funderingar på att jobba med hästar.
Toves tröja har långa ärmar. Under den finns skärsår, ärr som är synliga till skillnad från ärren i själen.
- När det känns bra tänker jag att jag faller snart igen. Inte om utan när. Det är tungt att bära. Jag vill göra så mycket när jag mår bra. Men så tänker jag att jag mår dåligt snart igen och då är det ingen idé att till exempel börja plugga.
Tove är 22 år och bor i en egen lägenhet. Hon går på eftervård hos Egehem och har kontakt med en psykolog. Hon tycker att det är en stor omställning att bo själv. På Egehem finns det personal dygnet runt och om man mår dåligt på natten kan man alltid väcka någon och prata. I lägenheten kan det bli tomt och ensamt.
- Om man skär sig måste man gå till sjukhuset och då är det någon som ser en, ser att man mår dåligt, säger hon.
Tove tycker att den psykiatriska vården fungerade ganska bra tills hon blev myndig. Men de gånger hon har kommit i kontakt med vuxenpsykiatrin har hon känt sig helt utlämnad.
- De ser en inte. Det känns som att det inte finns någonstans att vända sig.
Nu är Tove stabil i sitt mående, även om det svänger mycket. Men varje dag är fortfarande en kamp.
- Just nu ser det ganska svart ut, men jag försöker ta en dag i taget. Självmordstankarna finns där, det måste jag ha som en nödutgång, annars står jag inte ut. Jag vet att jag kan göra slut på det om det blir för jobbigt, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter