Krigsoffer
Det var mitt under brinnande världskrig. Det var den 11 maj 1942. Luleå ingick i en konvoj som omfattade 29 fartyg. Hon eskorterades av de båda svenska vedettbåtarna Jägaren och Snapphanen. Även svenska krigsflygplan cirklade över konvojen för att ge den skydd. Det fanns goda grunder till oro. Inom loppet av fyra veckor hade sovjetiska ubåtar härjat sex gånger i svenska farvatten och sänkt tre handelsfartyg. Det hade kostat 36 människor livet.
Konvojen var på väg till Tyskland med malm när en sovjetisk ubåt slog till. Klockan var strax efter 15 den där olyckligsaliga lördagen. Fartyget befann sig strax utanför Kungsgrundet när den ryska ubåten, från undervattensläge, avlossade två torpeder.
Den första missade. Befälen på bryggan kunde se en torpedstrimma passera strax för om fartyget. Några sekunder senare såg man en ny komma med rakt kurs mot Luleå. Men det var för sent. Det fanns ingen möjlighet att gira undan.
Torpeden träffade babords bog. Det blev en våldsam explosion. Från lotsstationen på Idö, kunde de både se och höra det fasansfulla. Luckor, malm och inredning kastades högt upp i luften. Livbåtar krossades. Men inte alla. Besättningsmän lyckades lösgöra ett par flottar på däck, trots att de var fastsurrade. Ett par modiga män stannade kvar ombord och fick loss flottarna med yxa.
Andre maskinisten Johan Wennström, berättade senare för tidningen om några skräckfyllda sekunder i fartygets maskinrum. Han tillhörde en av många hjältar i besättningen. Hans sinnesnärvaro räddade sannolikt livet på flera av de 26 överlevande.
- Jag hade vakten. Vi rusade fullständigt omskakade av den våldsamma detonationen upp på däck. Hela midskeppet var under vatten och fartygets akter stod snett upp i luften. Då hade det bara gått en halv minut, strax efteråt hade hon sjunkit. Att det gick så fort berodde naturligtvis på den tunga malmlasten, konstaterade han.
I torpederingsögonblickets fruktansvärda kaos hade han stannat kvar och fått stopp på maskinen. Det blev en frälsarkrans för dem som slängt sig i vattnet. De skulle inte ha hunnit simma tillräckligt långt för att undkomma att trasas sönder eller dragits ner av virvlarna från fartygets propeller om maskinen gått. På bryggan stod kapten Westin och blåste i sin visselpipa tills han följde sitt fartyg ner i djupet. Hans kvarlevor hittades senare ilandflutna i Västervik. Han skulle ha gått i pensionen efter den här resan! De tre styrmännen blev också offer för den kommunistiska torpeden. De hade samtliga befunnit sig på bryggan.
Lotsarna på Idö fruktade de värsta när det lämnade stationen. När de anlände till olycksplatsen kunde de inte hitta en enda överlevande. Mängder av vrakspillror flöt omkring på vattnet. De fick återvända med oförrättat ärende vid 19-tiden. Men på väg ut hade de sett hur de andra fartygen i konvojen kom till undsättning. 18 personer fördes in till Oskarshamn. Sent på natten kom ett fartyg in till Kalmar med ytterligare åtta man.
Vid torpederingen hade handelsfartygen gått i kolonn. Det gick innanför örlogsfartygen som höll sig längs tremilsgränsen. Så det var inget snack om att attacken hade skett på svenskt vatten.
Så fort man fått klart för sig i konvojen att man utsatts för en ubåtsattack satte en av vedettbåtarna full fart mot den plats man beräknade skotten kommit ifrån och fällde ett antal sjunkbomber. En del olja började visa sig på vattenytan. En annan vedettbåt kom också skyndsamt till undsättning och flera bomber fälldes. Tillsammans fällde de över 20 bomber.
Oljefläckarna på vattnet kan ha varit ett tecken på att ubåten var träffad. Men det var också ett välkänt trick att släppa ut lite olja för att försöka lura sin motståndare och få den att ge upp. Det mesta talar för att ubåten lyckades undkomma. Inga fler oljespår observerades.
Vid dykningar några dagar senare vid vraket hittade man delar av en torped försedd med en stjärna, siffror och ryska bokstäver, meddelade försvarsstaben. Ryssarna förnekade all inblandning i torpederingen...
Tio år senare köpte ett tyskt rederi vraket. Under sommaren och hösten 1952 bärgades delar av fartyget och såldes vidare till järnbruk i Mellansverige. Hela kajen var full med järnskrot som skulle upp i landet. Det var många västervikare som följde arbetet ute till havs från sina fritidsbåtar och lät sig imponeras - inte minst av svetsningsarbetet under vatten.
"Plötsligt, väser det till uppe på däck; någon har tänt lågan på skärbrännaren, som kastas ut i vattnet alldeles i närheten av dykaren. Men vad, den slocknar inte, det bara hörs ett fräsande ljud när den når vattenytan. Dykaren griper tag om den och ger sig av neråt. Skärbrännaren lyser som en fackla på sin väg ner i det mörka vattnet och efterlämnar en svans av bubblor som sakta stiger upp mot ytan", skrev VT den 16 juli 1952.
Det som inte kunde skäras loss sprängdes. Vid ett tillfälle var sprängningen så kraftig att rutorna i en butik här i kvarteret Voltakorset, där tidningen håller till i dag, skakade sönder.
En sommarsöndag 1952 följde Kalle Henriksson bärgningsarbetet på plats ute vid olycksplatsen. Henriksson var tolk åt en reporter på Västerviks-Demokraten, som behövde hjälp med tyskan. Han minns att de tyska bärgarna hade ett tufft jobb. Deras arbetsdagar började redan vid 04:00 på morgon och pågick ända fram till 20-tiden.
- De bodde i en utrangerad Vaxholmsbåt vid Ballastudden, berättar Kalle Henriksson.
Det var inte bara arbetet som var hårt för bärgningslaget. Den svenska tullmyndigheten hade förmörkat deras redan hårda tillvaro ytterligare. De 250 flaskor sprit som skulle förgylla kvällarna i främmande hamn, långt borta från när kära, beslagtogs.
- Några motböcker hade de inte och den svenska restaurangspriten var alldeles för dyr för dem. Så det blev en lång torrlagd tid för de tyska sjömännen, berättar Kalle Henriksson.
Nu, under våren, har dykare från Västervik varit nere och dokumenterat vraket. Det är i princip bara bottensektionen kvar och en massa malm. Vraket ligger på mellan 14 och 28 meters djup. Det är lämpligt djup för lite utbildning inför kommande undervattensäventyr.
- Vi brukar börja säsongen med den här typen av dykningar, berättar Fredrik Skogh som är en av dykarna som varit nere och studerat resterna av det som en gång var m/s Luleå.