En välkommen vardag. Heléne klappar Mysan och Torbjörn kollar på teve.
Den 22 januari var en vanlig lördagsmorgon hemma hos familjen Skepp i Västervik. Torbjörn hade ätit frukost och satt i soffan. Heléne och äldste sonen, Alexander, 22 år, var fortfarande i köket.
Plötsligt hörs ett konstigt snarkande ljud från vardagsrummet.
– Sitter han i soffan och sover? minns Heléne att de undrade.
Men när de gick in till honom, insåg de snabbt att något inte stämde. Först trodde de att han hade fått fel på andningen.
Alexander lyckades få ner honom på golvet och la honom i framstupa sidoläge, när de förstod att de behövde hjälp. Han ringde 112, men kom inte fram direkt.
Han skyndade ut för att försöka få tag på en granne, som jobbar i sjukvården. Hon var inte hemma, men hennes man följde med.
Samtidigt hade Adrian, 18, påbörjat hjärt- och lungräddning, med stöd på telefon av personal från 112, som nu hade svarat.
Alexander och grannen avlöste Adrian och gav hjärtkompressioner. Heléne, som gått HLR-utbildning – hjärt- och lungräddning – regelbundet på jobbet, var panikslagen och kunde bara finnas där.
– Det jag starkast kommer ihåg är att han var grå i ansiktet, när han låg där. Han var livlös. Sedan sa grannen att "nu kommer färgen tillbaka", säger Alexander.
Ambulanspersonalen var snabbt på plats och kopplade in hjärtstartaren. Torbjörn har ett svagt minne av att alla sa hans namn. Han blev arg och försökte slita bort syrgasmasken, som de hade satt på honom.
Sedan minns han inget förrän han vaknade upp på intensiven – och mådde jättebra.
Att hjärtat skulle stanna, fanns inte i hans föreställningsvärld. Han hade aldrig känt av sitt hjärta på det sättet, i form av värk eller så. Men det visade sig att en av hjärtklaffarna inte var ordentligt stängd, vilket ledde till hjärtflimmer.
– När det har flimrat för länge, stannar hjärtat, säger Torbjörn, som opererades den 10 mars.
Operationen gick bra, men i samma veva visade det sig att han även hade cellförändringar. Det var ett hårt slag, efter allt som hänt.
– En och en halv månad efter att jag hade opererat hjärtat, tog jag bort en del av tjocktarmen, säger han.
Nu har han en liten apparat inopererad, som kan kicka i gång hjärtat, om det skulle behövas. Men hittills har det inte behövts.
Under hela den här tiden har han varit mån om att försöka återgå till en normal vardag så snart det bara gick. Redan mellan operationerna var han tillbaka på sitt jobb på 3M. Han blev glad när de ringde från jobbet och brydde sig. Han tyckte att det var mycket bättre att gå till jobbet än att sitta hemma och grubbla.
– Man fattar inte det, när man är frisk, vad den här vardagen betyder. Man uppskattar saker på ett annat sätt, som man kanske inte har brytt sig om förut, säger han.
– Man tar så mycket för givet, säger Heléne.
Efter allt som hänt, har vissa saker blivit viktigare. Annat spelar inte så stor roll längre.
– Jag är fruktansvärt tacksam för svensk sjukvård, säger Torbjörn, som samtidigt tillägger att han tycker synd om personalen, som har det så stressigt.
I Västerviks stad finns 56 registrerade hjärtstartare.
Han är givetvis också tacksam över det som "grabbarna" gjorde.
– De första minuterna är avgörande. I och med att de gjorde det de gjorde, mår jag bra i dag. Det är sjukt viktigt att våga göra HLR. Man ska inte vara rädd att det går sönder revben, säger han.
– Det kommer jag ihåg. Knaket, säger Alexander.
Själv hade han ingen utbildning i HLR, men han tycker inte att man ska vara rädd för att ingripa på grund av det.
– Man har två grejer att välja på: att man gör något och kanske räddar en persons liv, eller så gör man inget, så personen dör. Det kan ju inte bli värre.
Föräldrarna imponerades av hans totala fokus på sin uppgift, men Alexander tycker att det var självklart att han gjorde det han gjorde.
– När man är i det läget finns det bara en sak: en uppgift som måste lösas, säger han.
Vi träffas den fjärde advent, nästan ett år efter hjärtstoppet.
Men trots att det blev ett lyckligt slut, har det ändå varit jobbigt psykiskt för hela familjen. De har fått hjälp genom att prata med kurator. Släkt och vänner har också stöttat.
För Heléne blev dagboken ett bra sätt att bearbeta det som hänt.
Efter många år tillsammans, valde hon och Torbjörn att gifta sig 2020, men på grund av pandemin kunde de inte ha någon ordentlig fest. Det tog de igen i somras. Då firade de dessutom dubbelt, både bröllopet och livet.
Den 22 januari blev ett datum som de aldrig kommer att glömma.
– Jag har två födelsedagar per år nu, konstaterar Torbjörn.