Tog cykeln till Norge
251,6 mil. Tre veckor. En punktering. I fredags kom Royne Rocén hem till Västervik efter att ha förverkligat drömmen om att cykla längs Trollstigen, serpentinvägen i Romsdalen i Norge.- På cykel upplever man naturen med alla sinnen, säger Royne Rocén.
Resrutt. Royne Rocén fick ändra sin planerade resväg några gånger. Tunnlarna genom de norska fjällen syntes inte alltid på kartan och att cykla genom dem var omöjligt. Det var för mörkt och farligt.
Foto:
- Det började som en lite märklig idé. Jag fick för mig att jag skulle cykla Trollstigen och pratade lite om det i sommar. Sen närmade sig semestern och jag tänkte att jag får väl ge mig av, och så tog jag fram kartan.
Royne har ett stillasittande jobb inom vården, förklarar han, och det är en del av förklaringen till varför han ville röra på sig på semestern. Den egna formen var han inte orolig för, han tränar spinning regelbundet och cyklar en hel del. Inte på professionell nivå, men in till stan och till jobbet.
- Nej, utrustningen är det som kan krångla. Det gäller att packa så lätt som möjligt. Jag hade med mig ett lätt tält, en sovsäck, ett liggunderlag. Sen behöver man varma kläder och kläder som torkar lätt. Jag hade en guidebok med mig, men upptäckte ganska snart att det bara var fyra hekto onödig packning. De hade fastnat för helt andra saker än jag. De små pärlorna står aldrig i guideboken.
Han undvek alla större samhällen och höll sig till småvägar och speciella cykelbanor när sådana fanns. Mellan tio och femton mil om dagen lade han bakom sig. Han cyklade i Vasaloppets spår. Njöt av att se klassisk mark. Besökte Fredrikstens fästning, där Karl XII sköts till döds. Längs vägen tog han hjälp av lokala ortsbor, frågade om tips och sevärdheter, eller bara pratade lite.
- Folk tycker det är kul att berätta och prata om sin hembygd, förklarar Royne. Och folk gör det där lilla extra när man reser så här.
När bakhjulet i lättmetall hotade att ge vika, ringde en vänlig cykelhandlare i Sognedal till en kollega flera mil bort och till slut lyckades de få dit ett stadigare hjul lagom till morgondagens avfärd.
Trollstigen, där vägen går i zickzack uppför det branta fjället och där snön fortfarande ligger kvar på marken, var huvudmålet.
- Trollstigen var den ultimata utmaningen. Den har man ju sett på vykort. Fast nu i efterhand så vet jag ju att jag gjort branter som var betydligt värre.
Tekniken för att lyckas är att ta många pauser, i de värsta backarna så ofta som efter varje kilometer. Tjusningen, den ligger i upplevelserna längs vägen. Att leta efter en vacker tältplats, gärna vid en sjö. Dofterna, ljuden och synintrycken.
- Man upplever ett resmål med alla sinnen. Med bil eller motorcykel är man liksom instängd i en kokong, och tappar alla dofter och ljud. På cykel upplever man naturen med alla sinnen. Och så får man ett helt annat tidsperspektiv. Det får ta den tid det tar. Att bo i tält och leva så här primitivt får en att uppskatta de små sakerna längs vägen. När man stiger upp är det kallt och fuktigt, och man är lite småhungrig. Sen cyklar man ett par mil och den där kaffekoppen och bullen sen smakar betydligt bättre än annars.
Förutom det dåliga bakhjulet och en punktering gick resan utan missöden. Enda gången han fick problem var efter en fikapaus och en intressant diskussion med en präst i Habo. Cykelvägen mot Husqvarna var dåligt skyltad, och det började bli mörkt.
- Då gällde det att trampa på i kampen mot mörkret. Så fort jag kom utanför tätorten slocknade belysningen, och jag ville inte gärna sova i en park. Till slut hittade jag en åker där jag kunde sätta upp tältet.
De enda ärren från resan är lite spänningar i nacken och fingertoppar som domnar efter att haft handlederna tryckta mot styret. Cykeln står packad bakom husknuten och snart ger han sig av hem till Enskede. Nästa sommar är det Danmark som gäller.
Så jobbar vi med nyheter