Efter tio minuter har Tobias Ahlstedt pratat på två främmande språk och använt två främmande dialekter. Det är ”voila monsieur” när han bjuder på kaffe och ”after you, sir” när han visar in oss i sammanträdesrummet i rådhuset. Skånskan kommer fram när han berättar något om sina många år i Malmö, och värmländskan när han nämner dansbandet Sven-Ingvars.
Nu sitter han bakom det stora bordet i mötesrummet och sträcker ut armarna. Rakt ut, åt sidorna.
– Det gäller att ha balans i tillvaron. Det ska inte vara så, och inte så, säger han och tippar med armarna åt sidorna.
– En del undrar hur jag hinner med allt, men jag har ett excel-ark med allt jag gör. Där står hur många timmar jag ska lägga på varje projekt. Sen är det ju många som går över lång tid också, som isbanan på torget, där vi redan börjat planeringen.
Den här dagen ägnar Tobias Ahlstedt mest åt inre arbete. Han ringer runt till deltagare som ska vara med på 07:30 (gamla Morgonsoffan), han skriver avtal om kommunens nya scenvagn och plitar på en rapport över Visfestivalveckan.
Som projektledare på Västervik Framåt är en av hans huvuduppgifter att arbeta med arrangemang runt Visfestivalen så att det blir en hel vecka med olika aktiviteter. Tobias Ahlstedt talar om en hel ”music week” med en rad olika arrangemang. Viktiga arbetsuppgifter är också Skärgårdsfestivalen och inflyttarträffarna för dem som är nya i Västervik.
I somras blev det tyvärr inget med Håll käft-konserten som skulle ha hållits under Visfestivalveckan.
– Vad ska jag säga? Det var naturligtvis väldigt tråkigt. . . Det är den veckan allting händer i Västervik och då är det löjligt att banden inte kan få spela lite senare.
– Men annars har sommaren gått bra, väldigt bra. Någon besökare sa att det var som att komma utomlands, kanske till franska rivieran, under den här veckan. Det är det bästa betyg vi kan få.
Tobias Ahlstedt är född och uppvuxen i Västervik. Hans mamma var jazzsångerska och pappan arbetade som stadsjurist. Äktenskapet var inte lyckligt; pappan drack och var inte snäll mot mamman när han var berusad. Så småningom skilde sig föräldrarna, Tobias fick bo hos mamman och förlorade kontakten med sin pappa.
Pappan avled senare i sviterna av sin alkoholism. Tobias Ahlstedt gjorde dessförinnan flera försök att återförenas med honom, men utan att lyckas.
– Hans pappa, min farfar, var polismästare och själv var han stadsjurist. En typisk 30-talist, auktoritär och sträng. Samtidigt har jag på senare tid hört mycket gott om hans arbete inom kommunen.
– Men jag grät inte på hans begravning, det gjorde jag inte. På så sätt har jag en väldig krass inställning till livet. Jag älskar det och talar gärna om det, men när det är slut så är det slut.
En dag 1980 förändrades Tobias Ahlstedts liv. Han hade alltid varit intresserad av musik -– aldrig fotboll eller annan idrott – och mest lyssnat på disco och pop. Men då kom mamman hem från en semesterresa i London. Med sig i present hade hon två saker till elvaårige Tobias: ett nitbälte och en tröja.
– Bältet hade pyramidnitar i två rader och på tröjan stod det ”Punk's not dead”. Punk, anarki. . . yeah, det var min grej. Jag kände att jag hade en roll och var en del av ett sammanhang, kanske för första gången.
Tobias Ahlstedt fick med sig flera kompisar på sitt nyvunna intresse. Han minns hur de en dag låg uppe i nätet i klätterställningen vid Lidhemsskolan när några äldre killar kom förbi. ”Är ni punks?”, undrade de. ”Ja”, svarade Tobias. ”Bra, det är vi med”, sa de äldre killarna.
– Det här växte mer och mer och blev en riktig rörelse, det kom till och med en kille från Hultsfred för att spela punk i Västervik. Det var en jäkla soppa med sköna människor. . . en del av dem har jag fortfarande kontakt med.
– Det som lockade var nog mycket det politiska, fast jag inte var så gammal. Det ska vara lika för alla. Det där försöker jag hålla fast vid, ser jag något som är fel så säger jag ifrån.
Under större delen av 90-talet och hela 00-talet bodde Tobias Ahlstedt i Skåne, först i Malmö och de sista åren i Svedala. För att göra en lång historia mycket kort började han arbeta som grafiker på TV och slutade som ägare av ett produktionsbolag som gjorde reklamfilm.
Det var också i Skåne han träffade sin fru Agnetha och bildade familj. Hon var tv-fotograf och de skulle arbeta ihop, men första mötet gick inte bra alls. Kärlek vid första ögonkastet, glöm det.
– Hon kom in i nån grön jäkla parkas och pratade om nåt fx-filter. . . jag tyckte hon hade en väldigt konstig attityd. Men sen träffades vi igen ett par år senare och då lärde vi känna varandra.
– Jag dömer aldrig någon vid första mötet, människor kan vara nervösa eller ha sovit dåligt eller vad som helst. Alla är värda en andra eller tredje chans. I det här fallet var det ju en väldig tur, säger han och skrattar lite.
Att han och Agnetha flyttade till Västervik 2010 var mest en slump. De var i Västervik för att spela in barnprogrammet ”Piratslaget” och upptäckte då det gamla huset på Strömsgatan. Kåken var gammal, från 1700-talet, med lågt i tak, i dåligt skick, med en keramikverkstad på hela nedervåningen. En rövarkula, som Tobias säger, men också väldigt charmig.
– Vi tänkte båda att fan här kan vi ju bo. Det var faktiskt huset som gjorde att vi bestämde oss och flyttade hit.
I dag trivs familjen jättebra i Västervik. Men flytten var tuff för de två barnen, Madis och Malte. Äldsta sonen Malte blev kallad både ”fågelskrämma” och annat när han kom till skolan i rosa kläder och långt hår. På skolan i Malmö hade det inte varit några problem.
– Fy fan, vad det kändes som förälder. Vad har vi gjort, undrade vi flera gånger. Men sedan bytte Malte till musikspåret på en annan skola och allt blev mycket bättre. Efter 1,5 år sade också Madis att han tyckte om Västervik. Det var en fantastisk känsla.
Samma år, 2010, inträffade ytterligare en tragedi i Tobias Ahlstedts liv. Hans äldre bror Daniel gick plötsligt bort efter ett svårt alkoholmissbruk, 45 år gammal. Tobias beskriver honom som en vilsen skäl som kom i kläm när mamman och pappan skilde sig.
Daniel bodde hos pappan och hans nya familj, men längtade tillbaka till sin mamma
– Jag minns hur han stod utanför fönstret, tryckte näsan mot fönsterrutan och tittade in till oss.
– Och sen, vad ska jag säga? Han söp och jag försökte hjälpa honom. Han var en vuxen person som måste vara ansvarig för sina handlingar. Men naturligtvis saknar jag honom. Vi hade så jäkla mycket kul ihop.
Känslorna för den döde brodern än kluvna.
– Jag kan tänka på allt kul vi gjort, vi hade verkligen roligt, men också tycka att han var en skitstövel som stack alldeles för tidigt. Var den där sista supen verkligen så jävla god?
Kanske är det sådana erfarenheter som gör att Tobias Ahlstedt själv betonar glädjen så mycket. Den viktigaste drivkraften i allt han gör är att göra andra människor glada. Det gäller oavsett om det är en film, ett projekt eller ett evenemang på stan.
Sen kan han vara tuff och ganska kall när det gäller affärer. De många åren som egen företagare har också satt sina spår.
– Jag styr med hela handen och kramar med hela kroppen, så brukar jag säga.