Sedan vi bad om tips från allmänheten om de dolda vardagshjältarna där ute har vi fått in flera intressanta historier om människor som ställer upp i folks vardag.
Först ut i vår serie blir Gunnar Åkerlund.
Vi skrev om Gunnar redan för ett par år sedan, då som en av flera eldsjälar i Röda korset, bland annat. Han har fortsatt sin hjälpsamma bana.
Han tar emot i radhuset på Rådhusgatan, förkyld men glad ändå.
– Vardagshjälte är ett konstigt ord, tycker du inte? Förr tror jag att det kallades vanlig hjälpsamhet. Men så var det också vanligare förr, konstaterar han.
Flera dagar i veckan är Gunnar fullbokad. Bland annat är han engagerad i Röda korset, Odd Fellow och som "vanlig" hjälpare. Han hjälper många äldre.
– På onsdagar exempelvis träffas vi cirka 60 personer i Marieborgskyrkan, då brukar det bli mycket dans med damerna, bingo eller olika föreläsningar. Eller så fikar vi bara. Det behöver inte vara svårare än så, säger Gunnar.
Gunnars pappa dog när Gunnar var tre år och hans mamma blev ensamstående. Grannar och "fastrar" hjälpte till, för att få det att fungera.
– Det var bara så man gjorde. När de sedan blev gamla hjälpte vi dem. I dag är det annorlunda. Jag tror att vi slutit oss in i oss själva, vi ser bara vårt, ingen annan. Vi försvinner in i telefonerna.
Gunnar är övertygad om att omsorg om andra börjar genom samtal. Riktiga samtal. Öga mot öga.
– Hur ska man annars lära känna varandra och förstå vad vi kan hjälpa till med? Börja med att gå in till grannen med nybakade bullar. Eller bjud på kaffe med dopp, då är det igång. Ni börjar prata, du förstår att grannen behöver hjälp med något och du kan hjälpa till. Det är enkelt.
Själv svänger han förbi flera äldre som han har kontakt med, om så bara på vägen hem från en promenad.
– Och de blir överlyckliga. Det är så enkelt. Gå nio 9 hål istället för 18 på golfbanan så får du massor av tid över, skaffa en mindre båt att ta hand om så hinner du annat. Vi är så effektiva att vi helt saknar tid.
– Jag brukade besöka en dam som var 96 år och var lite dement. Hon hade förr ett sommarställe på Gränsö. En vårdag åkte vi ut dit, hon och jag. Vi satte oss på bänken hon suttit på förr och hon fick en cigarett, som jag vet att hon brukade röka. Hon njöt enormt i solen och jag vet att hon mindes tillbaka. När vi åkte hem ville hon inte skiljas och hon var så lycklig. Den glädjen kan jag leva på ännu.