Cykeln och väskorna är hans hem – allt han äger sedan bestämde sig för att lämna sitt gamla liv. Han packade en ryggsäck med det allra nödvändigaste – i princip en sovsäck och en spork – och gav sig ut. Sedan dess har han levt som nomad - eller skogsmunk, som han själv kallar det - till fots eller på cykel, runt om i Östergötland och Småland.
Nu befinner han sig i Motala. Vi träffar honom på stan för ett samtal.
– Titta på det här, säger Johan och vilar ansiktet i lunch-solen som får isen i Motalaviken att glittra.
Han tar ett djupt andetag.
– Vilken dag, säger han i en stilla utandning.
Var har du sovit i natt?
– Det blev under ett vindskydd i närheten av Varamon.
Var det inte kallt?
– Nej. Jag har skapliga grejer på mig, flera lager kläder och en bra sovsäck. Fötterna blir lite kalla, men annars... nej.
– Sen har ju min kropp anpassat sig under de här 20 månaderna. Den här vintern går det mycket lättare än förra.
Har du några fasta sovplatser alls?
– Nej, det är olika varje natt. Där jag hamnar, där sover jag. Ofta i skogen. Om det snöar eller regnar försöker jag hitta ett vindskydd att sova under.
Redan innan uppbrottet från Västervik hade han levt i frivillig isolering. Sedan flytten från Linköping för sju år sedan följde en tid i barndomens släkttorp vid Solstadström, en tid i husbil i Kalmar och en tid på olika platser i Västerviksområdet. Han höll sig så pass isolerad att det exempelvis tog ett par månader innan han blev medveten om att det brutit ut en coronapandemi.
Känns han igen från stan i Västervik? Kanske, men troligen av få. Ett tag var han flitig gäst på Willys, där han drack sitt morgonkaffe. Han har också deltagit i ett par Fridays for future-demonstrationer. Han ser sig som en social ensamvarg, som gärna pratar med människor han möter, men som helst slipper det organiserade föreningslivet.
Har du några rutiner när du vaknar?
– Jo, men det har jag. Jag gillar att leva i nuet, så det är inget bestämt. Men jag gillar ju kaffe. Så jag brukar göra kokkaffe eller så försöker jag ta mig till ett Willys eller liknande och dricka en varm kopp där. Det tycker jag om.
Vad lever du av annars?
– Jag hade med mig en liten slant när jag började resan. Sedan har jag fått lite donationer längs vägen, så det har gått runt. Det går att överleva väldigt billigt. Vissa dagar köper jag en burk vita bönor, andra dagar träffar jag folk som jag äter tillsammans med.
Och hygienen?
– Det finns offentliga duschar i vissa fritidsområden.
På en av cykelns pakethållare sitter en platta, lite större än en surfplatta, med solceller.
Vad kan du ladda med den där?
– Det beror på den där, säger Johan och pekar kisande bort mot solen. Men oftast brukar jag kunna ladda telefonen, säger han och plockar upp en svart Samsung smartphone från 2012 ur fickan.
Han är inte teknikfientlig, berättar han. Men han vill ha en balanserad relation till prylar.
– Innan jag gav mig av kunde jag sitta i flera timmar framför såna här skärmar. Kolla Youtube-videos och sånt. Det var helt klart ett beroende. Så när jag gav mig ut hade jag inte med mig någon telefon alls. Hela första året körde jag total teknik-detox. Men nu har jag den här som jag använder en timme om dagen, säger Johan med ett leende och medger att han fortfarande gillar att hänga med i Youtube-flödet. Och ibland, om kvällarna när han kommit till ro vid platsen där han ska sova, händer det att han sätter på P2.
Varför gör du det här? Vad var det som hände för 20 månader sedan?
– Jag var i en lätt livskris och kände att jag stod vid ett vägskäl. Jag bodde utanför Västervik, hade hamnat i beroendeställning till olika sociala instanser och kände att det inte var vägen jag ville gå. Jag var tvungen att göra ett val: ”Ska jag fortsätta mitt gamla liv, eller gå hardcore in i ett nytt”. Jag valde det senare.
Sociala instanser? Kan du säga något mer om hur du levde?
– Låt oss säga att jag inte längre var kapten över min egen skuta. Det är den stora förändringen egentligen – att jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv.
Du slår mig som en lycklig och harmonisk man, så jag gissar att du känner att du gjorde rätt val?
– Ja. Den mest påtagliga förändringen är att jag börjat tycka om mig själv igen. Och i samband med det har jag också börjat tycka om alla andra människor.
– Och jag upplever att det smittar av sig. Människor blir glada när de träffar mig. Så genom att leva såhär känner jag att jag gör något nytt och bra, istället för att bidra till hela den här hetsen med ”jag” och ”pengar”. Jag har aldrig haft så lite pengar som nu, men jag har heller aldrig varit så lycklig som jag är just nu. När jag skalat bort distraktioner och präglingar från barndom och sånt, som tyngt mig under en längre tid.
Hur länge tänker du fortsätta?
– För ett tag sedan dök siffran 22 upp i huvudet. 22 månader. Så två månader till.
Vad händer sedan?
– Jag har en önskan att träffa likasinnade människor som jag kan starta upp någon form av community med. Människor som jag kan samarbeta och leva enkelt med. Jag vill hålla på med odling och bli självförsörjande. Jag har en dröm om ett stort växthus, till exempel.
Inget 7-4-jobb i sikte?
– Nej, inte som det känns just nu.
Slutligen – vad är det viktigaste du lärt dig under den här tiden?
– Tacksamhet. Jag har träffat så mycket människor. Så mycket underbara människor. Som vill prata, som delar med sig av sig själva och bjuder in. Det finns så mycket godhet här ute i världen, som jag liksom inte riktigt sett tidigare. Och det gäller inte bara människor, utan även djur och natur. Det är som att jag börjat upptäcka och uppskatta saker i min omgivning igen.
Johan funderar en stund till, och fortsätter:
– En natt, precis i början, hörde jag hur det krafsade utanför sovsäcken. Så jag drog försiktigt upp dragkedjan för att se efter, och där stod en liten rävunge. Lekfull och glad, som en liten valp. Han kom nära och mötte min blick. En lång stund tittade jag rakt in i hans stora bruna ögon, innan han försvann iväg igen. Det är en upplevelse jag kommer ha med mig resten av livet.
Johan kommer tillbaka till vad han brottades med innan han lämnade Västervik. Känslan av att sitta fast och känna sig som en belastning.
– Vi har så otroligt mycket resurser inom oss. Vi är kraftfulla. Och alla är bra på någonting. Det gäller bara att hitta rätt miljö och sammanhang för att kunna upptäcka det.