Linnea har mått mycket dåligt under tiden efter missfallet och har haft panikångestattacker. Bilden är arrangerad och föreställer inte Linnea (som egentligen heter något annat).
RÄTTELSE: När den här artikeln publicerades i papperstidningen fanns en rubrik på framsidan som använde ordet "Vårdslarv". Det är felaktigt. Som framgår av den här artikeln har vården agerat enligt sina rekommendationer. VT beklagar misstaget.
Det var i april som Linnea – som egentligen heter något annat – upptäckte att hon var gravid. Men glädjen blev kortvarig. I vecka nio började hon blöda och fick åka in till kvinnokliniken, där man konstaterade att fostret dött fyra veckor tidigare.
Vården ville avvakta och låta fostret komma ut av sig själv. Men inget hände. Hon blev då ordinerad Cytotek, en medicin som ska göra att livmodern drar ihop sig och graviditeten blöder ut.
– De sa att det inte skulle sätta igång på en gång. Ändå blödde jag ner hela mig och min arbetsplats två timmar senare, och min kompis fick komma och rädda mig, berättar Linnea.
Det gick en tid. Men det var något som inte stämde. Linnea fick märkliga flytningar och började blöda igen. Hon blev orolig och ringde vården vid flera tillfällen. Kunde hon ha fått en infektion? Efter tredje samtalet fick hon komma in på ett ultraljud, som visade att det fanns vävnad kvar från graviditeten i Linneas livmoder.
– Det hade inte kommit ut. De ville ge Cytotek igen, men jag ville inte. "Kan ni inte skrapa i stället", sa jag. Jag ville bara få ett slut. Då sa de att det var bara en centimeters vävnad och att de satt gränsen vid 1,5 centimeter. Så jag fick Cytotek igen.
Men inte heller denna gång kom vävnaden ut. Linnea fick då Cytotek ytterligare en gång – med samma resultat.
– Jag bad igen om att få bli skrapad, men de sa: "nej, vi väntar tills du får din första mens".
I augusti kom så mensen. Linnea blödde först i 15 dagar, och dag 16 hade hon sådana störtblödningar att hennes säng blev totalförstörd. Blodet rann från sängen ner på golvet. Linnea ringde vården i panik – men fick svaret att det var "fullt normalt".
– Jag fick inte komma in. De sa att jag skulle ringa om jag svimmade eller hade 40 graders feber, annars var det ingen fara. Det kanske var på grund av att jag fått så mycket starka mediciner som jag blödde så mycket. Kanske var det till slut resterna som kom ut nu.
Linnea hoppades att de hade rätt. Men tio dagar senare började hon blöda igen. Rikligt. Hon ringde till kvinnokliniken och frågade vad hon skulle göra.
– Då sa de: "Oj. Då kanske du ska komma in". De gjorde ultraljud och som jag förstod det var det mer vävnad kvar nu än tidigare. De sa att jag skulle få Cytotek igen, men då bröt jag ihop. Känslan var att jag ville hoppa framför ett tåg. Jag mådde så dåligt.
Linnea fick medicinen, men samtidigt bokades en tid för skrapning in – ifall det inte skulle funka den här gången heller. Vilket det inte gjorde.
Till slut, efter fyra månader av oro, rädsla och återkommande blödningar gjordes en skrapning av livmodern och resterna av missfallet försvann.
Linnea, som egentligen heter något annat, är ledsen och arg på hur hon blev behandlad på kvinnokliniken efter sitt missfall.
För Linnea har hela historien inneburit ett stort trauma. Ärren i själen är bestående.
– Det är jobbigt bara att få missfall, vi hade försökt få barn i 1,5 år. Men jag har inte ens fått chansen att bearbeta sorgen över det, eftersom allt efteråt varit så smärtsamt och tagit så mycket energi. Jag har haft panikångestattacker, tagit lugnande tabletter och fått åka till psykakuten för att jag mått så dåligt.
– Det hade inte behövt hända om jag blivit skrapad från början.
Enligt Linnea hänvisade kvinnokliniken till att det är bättre att ta mediciner än att göra ett kirurgiskt ingrepp.
– De sa att det kan bli svårt att få barn sen. Men jag sa till dem att jag bryr mig inte, jag vill bara bli klar. Snälla, låt mig få bestämma det själv. Det kan inte vara nyttigt att få Cytotek så många gånger heller.
Linnea har anmält händelsen till patientnämnden, som vidarebefordrat anmälan till chefen på kvinnokliniken, Michael Algovik. Först drygt fem veckor senare fick hon svar. I svaret beklagar Michael Algovik att det blev så jobbigt för Linnea efter missfallet, och skriver att det verkligen var "olyckligt att det blev så långdraget". Samtidigt skriver han att det generellt sett är bättre med medicinsk missfallsbehandling då det blir en mindre risk för komplikationer längre fram.
Michael Algovik är verksamhetschef för kvinnokliniken vid Västerviks sjukhus.
– Vi tar naturligtvis alltid hänsyn till det psykiska måendet och jag tror nog att de kollegor du träffat ändå förstått allvaret i det hela. (...) Med facit i hand hade det naturligtvis varit bättre att inte på nytt försöka med medicinsk behandling vid besöket 27 september, utan i stället direkt bestämt att göra en skrapning. Jag kan dock förstå att kollegorna ändå ville göra ett försök med medicinsk behandling igen, skriver Michael Algovik till Linnea.
Linnea är inte nöjd med svaret. Hon betonar att hon blött extremt mycket flera gånger och varje gång fått svaret att "allt är helt normalt". Trots att hon varit tydlig med att hon mår dåligt och vill bli skrapad har hon inte blivit lyssnad på.
– Ett missfall kan man komma över, men det som ni utsatt mig för har ärrat mig för livet. Jag får panikångest så fort jag ser ingången till er, skriver hon i ett svar till Algovik.
När VT är i kontakt med Michael Algovik säger han att han inte kan uttala sig om enskilda patientärenden. Samtidigt beklagar han återigen att det blev en så utdragen process.
Kvinnan vi intervjuat har mått väldigt dåligt psykiskt och säger att hon känt sig förminskad och överkörd i sina kontakter med kvinnokliniken. Vad tänker du om det?
– Det är naturligtvis olyckligt om hon upplever det så och jag har erbjudit kontakt för att diskutera igenom det hela. Vi återkopplar också alltid till personalen när det kommer in synpunkter på vården för att vi ska kunna förbättra bemötandet.
Han säger också att personer som drabbats av missfall eller andra problem brukar erbjudas hjälp av kurator.
Hon är kritisk till att hon inte fick vara med och bestämma om hon skulle få skrapning eller medicinsk behandling. Vad tänker du om det? Hur stor medbestämmanderätt har man som kvinna?
– Vården ska enligt patientlagen alltid utformas i samråd med patienten, men när det gäller problem vid missfall är medicinsk behandling alltid rekommenderat i första hand.
Hur vanligt är det med skrapning respektive medicinsk behandling?
– I de flesta fall erbjuder vi medicinsk behandling och det brukar vanligen fungera bra och utan komplikationer, men hos en mindre andel kan förloppet bli utdraget och kräva flera behandlingstillfällen.
– Anledningen till att vi alltid rekommenderar medicinsk behandling är att det finns ett tydligt vetenskapligt stöd för att det ger mindre risk för infektioner och skador inuti livmodern, vilka i sin tur kan minska möjligheterna till graviditet längre fram.