Tanken är att tatueringsstudion ska vara ett alternativ till de lite mer "rockiga" ställena i stan. Det ska vara lugn och ro, och inte punk på stereon. Det är vad många nya kunder vill ha, säger Therese.
Ute på Strömsgatan är det liv och rörelse när Bostadsbolaget färdigställer nya hus, det bankar och väsnas. Därför blir kontrasten stor när man kliver in på Pacific Tattoo.
Här är det sedan september i år tända ljus och akustisk musik som gäller, kaffe i stora koppar och ett lugn som bara avbryts av tatueringsmaskinernas ilskna vinande. Lugnet är inte slumpmässigt utan ett högst medvetet val från Therese Roth och hennes kollega Torgny "Toye" Nilsson. Det är det som gör att deras tatueringsstudio står ut i en värld som ofta är fylld med dödskallar och hårdare musik.
Som vanligt får vi ta det från början.
Egentligen var det arkitekt som Therese skulle bli. Efter studenten från Västerviks Gymnasiums musiklinje jobbade hon på Atrio som arkitektassistent.
– Jag har ritat och målat sedan jag började kunna göra det. Jag ritade gärna på mig själv och på andra...och på allt annat. Inte så bra kanske men så var det, haha!
Äventyrlig är hon med och det var känslan av att "hitta på något" som drev på när hon flyttade utomlands.
– Ja, det tillsammans med att man behövde absoluta toppbetyg för att läsa till arkitekt i Sverige.
Lite enklare var det då att komma in på en utbildning till Bachelor of architecture i England. Och utmaningen i att flytta utomlands vid 20 års ålder var lockande. Så det blev plugg i ett nytt land.
– En bachelor är en kandidatexamen kan man säga. För att bli arkitekt behöver man plugga lite till men jag kände att jag var klar där, det var inte riktigt som jag trodde även om det ofta var väldigt roligt.
Nej, det blev inte riktigt som hon tänkt sig, hon saknade kundkontakten och att få rita och göra skisser.
– Det var väl egentligen den konstnärliga och kreativa delen som lockade mest och den blev det inte mycket av, märkte jag.
Vad gör man då? Tanken på att bli tatuerare har funnits med sedan tidig ålder. Nu växte den till sig ytterligare.
– Jag satte ihop en portfolio över saker jag ritat och målat. Sen gick jag runt.
"Fine line" är mer detaljerat och minimalistiskt, med tunna skarpa linjer. Men Therese jobbar i de flesta stilar.
En kund ska få en hel arm täckt av manga. Det passar Therese bra, hon är något av en nörd, enligt henne själv.
Fyra hela dagar tog det att göra den här ryggtavlan.
Att bli tatuerare i England är inte helt lätt. För att komma in och lära sig måste man bli obetald lärling hos någon etablerad tatuerare, som vill ta emot. Therese ritade upp en rutt för att besöka dem hon gillade och gav sig iväg. Det var en måndag.
– Och det jag inte tänkt på var att mer eller mindre alla har stängt då...De allra flesta jobbar tisdag till lördag och är lediga söndag till måndag.
Det sista stället hon ritat in på rutten visade sig vara öppet, det var den enda som hade det. De gillade direkt Thereses alster, hon fick börja bara någon dag senare. Men att tatuera var det inte tal om.
– Man städar och kokar kaffe, typ. Man måste börja från botten och bevisa sig. Det tar mellan två och fyra år, snabbare om man verkligen visar framfötterna.
Det gjorde Therese och efter ett tag fick hon börja öva med tatueringsmaskinen. På bananer och apelsiner.
– Haha, ja så är det. Man får öva på syntetisk hud med, men bananer och apelsiner har porer med, det är så klart inte samma men liknar i alla fall hud.
Fantasymotiv är vanligt, det gillar Therese själv.
Som alltid är det noggrant med hygien när man tatuerar.
Det blev att öva och öva och öva. Pandemin slog också till. England stängde ner. Therese fick sitta hemma.
– Jag började att tatuera på mig själv, på låren. Det är så man lär sig, man vet hur det känns för kunden, man ser hur huden uppför sig. Hon fick tips och feedback från kollegorna på studion.
Men lärlingsperioden var obetald. För att finansiera sin utbildning till tatuerare arbetade Therese som städare på sjukhus.
– Det var så klart speciellt under pandemin. Det fanns massor att förhålla sig till, och jag städade i de allra flesta utrymmen. Jag jobbade mycket helg, det var bättre betalt.
Hon hittade sin egen stil och tatuerade mycket samtidigt som hemlängtan växte.
– Jag har höga krav och är väldigt envis, jag vill ha en hög standard på det jag gör. Jag lärde mig otroligt mycket och gick "all in" på det. Jag började känna att jag kommit till en hög nivå och att det var dags att komma hem. Jag har min familj här och mina underbara vänner.
Det blev flytt hem igen 2022.
Therese började att jobba på Electric Ink i Västervik. Där jobbade också Torgny och de båda bestämde sig efter ett tag att starta eget, två tatuerare under samma tak men med enskilda firmor. Så föddes Pacific Tattoo, där Thereses företag "Tatsbytess" och Torgnys företag "Toye Vision Art" samsas.
– Vi hade nog lite samma idé och trivs ihop. Jag tror vi har olika stilar och kompletterar varandra.
Och så återvänder vi till det där med lugnet, det verkar vara en stor del av grejen.
– Alla tatuerar sig nu, det har ändrats. Det är inte bara hårda grabbar liksom, utan unga och äldre kvinnor gör det bara mer och mer. Kunderna har ändrats men inte tatueringsstudiorna, där är det hög musik och dödskallar överallt, om man överdriver lite.
– Jag tror det kan verka lite skrämmande och läskigt för många. Här är det lugnt. Vi kan också skärma av så man får vara privat, det blir ju en del nakenhet när man tatuerar, och då krävs det avskildhet, det är bekvämare. Det är i alla fall min hela idé, en slags annan stämning.
– Det är också det jag ofta få höra, att det är mysigt och lugnt när man tatuerar sig hos mig.
Och det är det många som gör. Therese jobbar heltid och livnär sig på att tatuera. Många kunder kommer tillbaka till henne, efter sin första tatuering.
– Och det är väl så som ordet har spridits med.
Planen framåt är att fortsätta tatuera.
– Jag trivs så himla bra här och med det här. Västervik är fantastiskt, man lär sig uppskatta det när man varit härifrån.
Therese flyttade till Bristol ett par år efter studenten. Nu är hon tillbaka i Västervik, och här vill hon stanna.