Therese fick jobb - men inte Jennie

- Jag hade extrem tur, säger Therese Larsson.
Efter studenten från omvårdnadsprogrammet sommarjobbade hon inom vården, därefter åkte hon till Irland som au pair i fyra månader. Efter årsskiftet började hon skicka in ansökningar om sommarjobb till äldreboenden och handikappomsorgen och det tog inte lång tid innan hon fick ett erbjudande om att börja jobba som timvikarie på äldreboendet Rosavilla.
- Sen har jag fått förlängt hela tiden, säger hon.

För Jennie Larssons har inte tillvaron varit lika enkel. För tillfället har hon praktik i en klädbutik i Västervik och hon hoppas att det ska kunna leda någon vart. Men att det skulle vara så svårt att få jobb, det hade hon aldrig anat. Särskilt inte som hon redan har mångårig erfarenhet från butiksbranschen.
Jennie försöker att inte tänka för mycket på framtiden.
- Det är smidigast så, man blir bara deprimerad om man tänker för mycket, säger hon.
Hon är besviken på att arbetsförmedlingen ständigt upprepar att det visst finns jobb och att man måste utnyttja sina kontakter för att få dem.
- Jag skulle gärna vilja veta var de jobben finns och hur man får dem.

För Jennie är ekonomin det stora bekymret med att vara arbetslös. Utan pengar är det svårt att få en bostad. Jennie har tvingats flytta tillbaka till föräldrarna i Blackstad där hon lånar ett eget hus på deras tomt. Från Blackstad är det ont om kommunikationer och Jennie har inget körkort, något som krävs för många jobb.
- Och så länge jag är arbetslös har jag inte råd att ta något heller, säger hon.
Att plugga för att öka möjligheterna att få jobb är inget som känns aktuellt precis nu för Jennie.
- Jag vill inte binda upp mig med studielån när jag inte vet vad jag vill bli. Först vill jag komma underfund med det, sen kanske jag skulle kunna tänka mig att plugga, säger hon.

Även Therese är kritisk till svårigheten för ungdomar att få jobb i Västervik. Och även om hon själv har lyckats så är framtiden allt annat än säker för henne.

- Jag får hela tiden förlängt med två månader i taget och får inte reda på det förrän några dagar innan ett vikariat går ut. Det är jättejobbigt varje gång att inte veta om man ska få fortsätta eller inte. Och söka andra jobb under tiden vill jag inte göra då jag egentligen hoppas på att få förlängt.

Therese trivs bra inom äldreomsorgen men skulle gärna jobba inom handikappomsorg eller psykiatri i framtiden. Och kanske plugga vidare, men först när hon har kommit över sin skoltrötthet som fortfarande sitter i.
Hon tycker att det är synd att det ska vara så svårt för ungdomar att få jobb i Västervik. Så är det även inom äldreomsorgen, berättar hon. Särskilt för dem som är outbildade.
- Det är lättare om man som jag är undersköterska. Men det finns de som gått flera år som timvikarier men ändå tvingas sluta för att de kanske inte har rätt utbildning. Jag tycker att man borde kunna få chansen om man har erfarenhet också. Bara för att jag har läst så är det ju inte säkert att jag fixar arbetsuppgifterna, det märker man inte förrän man kommer ut.

Varken Therese eller Jennie är särskilt sugna på att flytta från kommunen. Trots att de är överens om att Västervik inte är någon bra stad för ungdomar med den arbetsmarknad som råder, trivs de här och stannar gärna kvar.
- På vintern blir man oftast sugen på att flytta, men det brukar ändra sig framåt sommaren, säger Jennie. Här har man en trygghet genom att man känner till stan och att alla man känner bor här.
Therese håller med och anser inte att en flytt ska göras av det skälet att man känner sig tvingad till det.
- Flyttar jag så är det för att jag vill flytta till ett visst ställe, inte för att det är svårt att få jobb här. Risken är annars att man hamnar på ett ställe där man inte trivs och det vore hemskt.

Tjejernas tips till Västervik för att få fler ungdomar att kunna stanna här är att satsa mer på de branscher som redan finns här. Turismen, till exempel.
- Där borde det ju finnas betydligt fler jobb än vad det gör, säger Jennie.
Therese tror att en satsning på mer personal inom hennes eget område, äldreomsorgen, skulle ge fler ungdomar möjlighet att kunna stanna i Västervik samtidigt som vården av de gamla skulle bli bättre.
- I dag är det så stressigt. Vi gör så gott vi kan, men det är mycket jäkt och det blir inga långa stunder man hinner prata med de gamla. Många gamla skulle må så otroligt mycket bättre om de bara fick mer av det sociala, säger hon.