Tre dagar kvar till Visfestivalen. Solen skiner över Västervik, bygget av de stora läktarna i Stegeholms slottsruin flyter på och första kvällen är redan utsåld. Håller det fina vädret i sig kan det bli succé. Eva Dahlgren, Tomas Andersson Wij och Jack Wreeswijk är några av dragplåstren.
Calle Åstrand, högste ansvarig för hela arrangemanget, knappar på telefonen. Visfestivalen ska vara semester, men jobbet tränger sig på. En kund i Tyskland har hört av sig.
– Jag ska göra en film åt bolaget som sköter kollektivtrafiken i Berlin. Jag har skickat material, men det har visst inte kommit fram. Så nu måste jag jobba lite med det också, säger Åstrand som på eftermiddagen också ska köra go-cart med sin son.
– Det har jag lovat, så det måste jag hinna med. Jag minns själv att det var ganska långtråkigt när jag var liten och var med pappa på festivalen. Så jag har lovat min grabb att vi ska göra något tillsammans varje dag.
På ett eller annat sätt har Calle Åstrand levt med visfestivalen i hela sitt liv. Pappan Hansi Schwarz tog över festivalen 1968, två år efter starten, och drev den fram till sin död 2013. Som barn fick Calle hänga med i de flesta sammanhang, i loger och bakom scenen.
Hans mamma, föräldrarna skilde sig när sonen var tre år gammal, bojkottade dock festivalen under flera år på 60- och 70-talen.
– Hansi hade som motto att både publik och artister alltid skulle trivas. Det var nog bra, men mamma tyckte att det blev lite väl mycket av det goda. På en del eftersitsar kunde vara ganska livliga. En gång var det till exempel en svensk vissångare som kräktes rakt ner i min barnvagn. Medan jag låg i. Det uppskattade inte mamma.
– Nej, jag säger inte vem det var. Men han var ganska känd.
I vuxen ålder satt Calle Åstrand med i styrelsen för bolaget som driver visfestivalen. När Hansi Schwarz gick bort i januari 2013 fick han frågan om att ta över och driva arrangemanget vidare. Först var han väldigt tveksam.
Tidigare hade hans pappa också flera gånger frågat om han ville ta över.
– Då sade jag alltid nej. Hade jag gjort det när Hansi var i livet hade vi blivit osams direkt. Han var så en så stark ledare och personlighet, och gjorde alltid saker på sitt sätt. Skulle jag göra fick det bli på mitt vis, jag visste att jag inte skulle kunna fylla pappas skor ensam.
Det som avgjorde var delvis att Calle Åstrand fick bra hjälp av platschefen Morgan Johnson och Björn Ulvaeus dotter Anna Hybom Ulvaeus, som sköter artistbokningarna. Tillsammans är det de tre som i dag i praktiken driver Visfestivalen.
– Sen fanns det ett egoistiskt skäl också. Jag har själv haft väldigt kul när jag besökt Västervik under festivalen. Jag ville själv att den skulle leva vidare. Skulle den läggas ner skulle det vara mest synd för Västervik, inte för artisterna.
Calle Åstrand uppskattar att de tre i toppen tillsammans lägger ungefär en halvtidstjänst på arrangemanget, helt ideellt. Därtill kommer ett 80-tal personer som arbetar oavlönat under själva festivaldagarna. Det stora ideella engagemanget är både en styrka och en svaghet.
Allt ekonomiskt överskott går i dag till artisternas gager, vilka ökat kraftigt under senare år. Stora sponsorer – som Sparbanksstiftelsen, Länsförsäkringar och Åbro – har blivit allt viktigare.
– Det måste gå riktigt illa för att vi ska lägga ned, det är jag inte orolig för. Men i framtiden måste vi hitta en form som tillåter en projektledartjänst. Nån gång ska någon ta över och då underlättar det inte precis om man måste lägga ner en halvtid utan lön.
Har du några drömbokningar?
– Winnerbäck har spelat i ruinen, men får gärna komma tillbaka. Lundell har ju slutat, men får gärna göra come-back. Och Thåström, han borde definitivt komma hit.
Om Visfestivalen ska vara semester innebär det ordinarie arbetet uppdrag som internationellt anlitat reklamfilmare. Calle Åstrand arbetar mest i Storbritannien och Tyskland, men har uppdrag över hela världen med Mercedes-Benz, Heineken och Smart Car som några stora kunder. I Sverige är jobben inte lika många, av någon anledning.
Medan han vunnit alla internationella reklamfilmspriser som går att vinna, saknar han fortfarande Guldägget, det finaste svenska utmärkelsen.
– Du måste vinna priser för att få jobb, så krasst är det. Guldägget var ett mål i början, men nu har jag vunnit Guldlejonet i Cannes som är snäppet finare. Så nej, det är inget som grämer mig.
Calle Åstrand funderar på om han är "för svensk" för att lyckas fullt ut i svenska reklamsammanhang.
– Ja, kanske. Jag tror att jag har ett skandinaviskt uttryckt som funkar extra bra utomlands. Rakt, enkelt och byggt på humor, lite som Roy Andersson i början av hans karriär. Svenska reklamköpare kanske tittar utåt och vill ha något annat.
Parallellt med reklamfilmandet gör Calle Åstrand också film och serier för tv och bio. Målet är att göra en längre produktion vart tredje år, och just nu skriver han på en svensk dramakomedi för tv. Mycket mer än så vill han inte avslöja. En av tio idéer blir verklighet, så det är långt ifrån säkert att det blir någonting.
Han och skådespelarna har också pratat om en fortsättning på Nisse Hults historiska snedsteg, en serie Åstrand är både glad och stolt över.
– Jag gillar mixen mellan drama och reklam. Jag gillar det korta formatet i reklamfilmen, ofta med en ganska stor budget. Dessutom kan du bli ganska knäckt om du jobbar med ett drama i 1,5 år och sedan får dålig kritik.
– Jo, jag läser recensioner. Det tror jag faktiskt alla gör, även om de inte vill medge det.
Efter gymnasiet på humanistisk linje ville Calle Åstrand egentligen bli tecknare eller grafiker på en nyhetsbyrå. Men tillfälligheter, och starten för TV4, gjorde att han i stället började arbeta med reklamfilm. Den nya tv-kanalen öppnade en helt ny marknad för reklam i Sverige i början av 90-talet.
Hans första filmer ansågs så konstiga att han inte fick jobb i Sverige – men i gengäld pris som årets "Young director" i Cannes 1994. Det priset gav fler uppdrag, som innebar fler priser, som i sin tur medförde fler beställningar. . . och så vidare.
I en tidig reklamfilm sitter Johan Rheborg och sover på kontoret och vaknar till först när chefen närmar sig. Sen somnar han om igen. Filmen gjorde reklam för Citroen och en bilmodell med start-stoppfunktion.
– Det är en enkel film med liten budget. Ofta är det då man har mest frihet och kan vara mest kreativ. Ju större budget, desto försiktigare brukar kunden bli.
Fotnot: Den som vill kolla några av Calle Åstrands filmer hittar dem på sajten www.lunaticspeed.se