Tar död på myter om cyklister
De är inga lagbrytande galningar som många tycks tro.
- När trafiksystemet planerats har man helt enkelt inte tagit hänsyn till cyklisterna, säger Krister Isaksson, cykelansvarig i Stockholm.
För någon måndad sedan gjorde polisen i Stockholm en storsatsning för att kontrollera cyklister vid rödljus. Efteråt visste polisen inte om de skulle vara glada eller ledsna. Resultatet var så magert. Förhoppningarna om att håva in stora bötesbelopp till statskassan kom på skam. Orsaken?
Bara två av tio cyklister cyklade mot rött.
Det ska jämföras med gående. Där går så många som fem av tio mot rött.
- Det finns en allmän uppfattning om att de flesta cyklister är regelbrytande monster. Men det stämmer inte, inte alls, säger Krister Isaksson.
Anledningen till att cyklister uppfattas som allmänt störande tror han är en helt annan.
- Cyklisterna har ingen naturlig plats i trafiken. Ofta måste de blanda sig med biltrafiken, och då blir de ett störande element som kräver mycket uppmärksamhet. Eller måste cyklisterna blanda sig med fotgängarna där de passar lika illa.
Stockholm är just nu ett unikum i Europa. Medan cyklandet minskar i de flesta andra städer ökar det lavinartat i den svenska huvudstaden. Sedan 1998 har cyklandet ökat med 60 procent. Det var då Stockholms stad antog ett nytt cykelprogram där staden sent om sider beslutade att trafiksystemet skulle anpassas även efter cyklisterna.
- Om det inte finns cykelbanor som binder samman en hel stad blir det naturligtvis svårare att cykla. Det är främst studentstäder som Uppsala och Lund som har skapat den typen av trafiksystem, de har varit tvingade, eftersom antalet cyklister alltid varit så stort där.
Det är ofta den bristande trafikplaneringen som mer eller mindre tvingar cyklisterna att bryta mot vissa lagar.
- Intervallerna på stoppljusen är anpassade efter bilar. Det gör att en bil kan åka i en grön våg, men det kan inte en cyklist. Cyklisten kanske kan klara två ljus, sedan blir det stopp. Om det händer 20 gånger på väg till jobbet så kan man förstå att man tröttnar, särskilt som man inte har en motor som drar igång ekipaget igen.
- En cyklist måste ju själv trampa upp sin fart. När man nått den fart man vill ha är man självfallet inte så intresserad av att stanna igen.
En metod för att underlätta för cyklisterna är alltså att ändra ljusintervallen så att även de kan få en grön våg. En annan metod är att se till att de detektorer som ligger under vägen för att känna av när ett fordon närmar sig ett stoppljus även kan detektera en cykel.
- Om man måste stanna vid ett rött ljus en sen kväll bara för att detektorerna inte fungerar så är det så klart frestande att cykla vidare. Det är inte rätt att cykla mot rött, men oftast tar cyklisterna beslut efter den rådande trafiksituationen.
I Stockholm har över 90 procent av alla cyklister körkort. Men det innebär inte att de automatiskt tar med sig trafikbeteendet från bilen till cykeln. Som bilister stannar de alltid för rött, men alltså inte som cyklister.
Men det är inte bara bland bilar som cyklister ska få plats, ännu oftare har trafikplanerarna behandlat cyklister och fotgängare som samma trafikantgrupp. Inget kunde vara mer fel.
I en undersökning som Stockholms stad gjort tyckte hälften av alla cyklister att de gående var det största problemet på cykelbanorna. Undersökningar bland gående visar samma sak de tycker att cyklisterna är i vägen och en stor säkerhetsrisk.
- Det är för att gående och cyklande inte passar ihop. När man går kan man lätt stanna, ändra riktning eller vända helt. En cykel går snabbt och rakt fram. Blandar man dessa får man självklart problem.
Inspiration och idéer för hur man ska göra det enklare att cykla hämtas främst från Holland och Danmark, världens ledande cykelländer. Där har cykeln behandlats just som ett särskilt fordon ända sedan andra världskriget.
- Där har alla städer ett sammanhängande vägnät för cyklister. Det är ju egentligen självklart. Tänk om du som bilist kom körande längs en väg som plötsligt tog slut och du fick leta dig fram längs trottoarer, stigar och småvägar utan färdanvisningar?
Men helt legalt kommer ändå aldrig alla cyklister att cykla. För bland cykelpendlarna finns de som Krister Isaksson kallar snabbcyklarna. De som ska fram, och det snabbt.
- De tar bara den väg som är snabbast och enklast. De utnyttjar sällan cykelbanorna, de cyklar på vägarna och tvekar inte att kryssa fram mellan bilarna. Där märks de tydligt och ger tyvärr cyklisterna ett oförtjänt dåligt rykte.
Så jobbar vi med nyheter