Tänk vad tiden går

Jag läste till min förundran, i den specialtidning som kom ut inför Loftahammarsutställningen, att den i år arrangeras för 24:e gången. För egen del har jag tills i lördags bara besökt mässan en gång under dess tidiga barndom. Till mitt försvar har jag inget bra argument. Att den vuxit för varje år har jag förstått av reportagen i VT, men att den var så stor och välbesökt hade jag nog inte kunnat tänka mig. Hit tycktes alla ha kommit från hela kommunen och halva Östergötland. När kortegen skulle starta klockan tolv var hela genomfartsgatan kantad med dubbla rader av åskådare. Infödda Loftahammarsbor jämförde med hur det kan se ut en vanlig dag under lågsäsong, när det sannerligen inte råder någon trängsel.
I det för dagen perfekta vädret genomfördes kortegen som hade inslag både av karnevalståg, motorcykelparad och musikuppvisning.
När sedan alla skulle förflytta sig till området runt sporthallen för att titta på uppträdande blev det riktigt trångt i vägkorset. Trängseln lättade snart när besökarna spred ut sig över det stora mässområdet. Där bjöds på ett utbud så stort att det hade krävts flera dagar för att hinna se allt. Av framträdandena vid sporthallen hann jag få uppleva Överums musikkår och Överums dansare. De hade till att början med samordnat sitt uppträdande så det blev extra angenämt att både höra och se. Framträdandena avlöste sedan varandra under hela dagen med drillflickor, dragspelare och trubadurer.

På det stora mässområdet fanns det hur mycket som helst för besökarna att beskåda, beundra och kanske inhandla. För egen del kunde jag inte motstå en hemvävd duk som gjorts av en pensionerad dam från Västervik. Hennes dukar och bonader var av en särdeles fin kvalité. Att priserna inte gav henne så värst mycket i timpenning kunde jag, med ett eget förflutet i vävstolen, lätt konstatera. Sedan hamnade lite karameller, en vällagrad ost och några t-tröjor i min påse. Alla försäljare var som sig bör mycket trevliga och talade för sina varor. Med ett undantag; ballongförsäljaren som kallade mig för dj-a kärring för att jag tyckte att 50 kronor var i mesta laget för en ballong och för att jag inte höll med honom om att Sverige var världens sämsta land att bo i. Mitt förslag att han skulle ta kontakt med något av alla de politiska partier som hade information i hans omedelbara närhet och beklaga sig gjorde honom ännu aggressivare. En kurs i kundkontakter kanske skulle vara något för den mannen.
Annars var besöket på Loftahammarsutställningen en enbart angenäm upplevelse som jag gärna gör om när det nästa år är 25-årsjubiléum.