Tackis tar priset med sitt engagemang

Beskedet från VT:s chefredaktör Hans Holm att han utsetts till årets Västervikare var väldigt omvälvande. Han befann sig då i Thessaloniki där han med all kraft försökte få hem de anställda inom äldreomsorgen med anhöriga som blivit strandsatta efter att flygbolaget de skulle åka hem med hade gått i konkurs.
- Jag kunde inte ta det till mig, jag visste inte vad han pratade om. Jag tänkte att "nej, det går inte när jag utsatt så många människor för det här".
Det är mindre än en vecka sedan som Tackis kom hem och han är fortfarande sliten efter strapatserna. Att han fått ett pris som ett bevis på all den uppskattning han åtnjuter har ännu inte sjunkit in riktigt i hans medvetande.
- Fortfarande är det som en dröm: att komma från Grekland och bli årets Västervikare.

Tackis kom till Västervik för första gången 1974 och det var kärlek vid första ögonkastet.
- Jag minns hur vi gick på de här gatorna, säger Tackis då vi passerar Gamla norr.
- Jag blir fortfarande rörd.
Han ler. Han har nämligen det stora privilegiumet att ha två hemländer. Knappast hade han trott att den där semestern för 31 år sedan skulle påverka hans liv på det viset. Han hälsade på en syssling i Västervik och tog genast staden till sitt hjärta.
- Det var ett paradis - det var så annorlunda. När jag kom ner till Grekland tänkte jag att jag ville bo i Västervik så jag sökte uppehållstillstånd.

I efterhand har han förstått att han var lyckligt lottad eftersom bara tio procent av dem som sökte uppehållstillstånd verkligen fick det. Men Sverige och Västervik tog Tackis till sig.
Det första svenska ord han hörde var "tack".
- I tullen sa de "tack, tack" och jag tänkte "känner de mig?"
Inte kunde tulltjänstemännen veta att Takis är det grekiska smeknamnet för dem som heter Dimitrios, men det är deras förtjänst att han ändrat stavningen till Tackis.

I Grekland var Tackis plan att läsa till civilingenjör, men när han kom till Sverige visste han inte längre vad han ville bli. Efter att ha jobbat på Järnförädlingen fick han så semestervikariat inom psykiatrin på Norra sjukhuset.
- Då tänkte jag att jag hade kommit rätt.
Han blev kvar inom psykiatrin några år innan han fick vikariat på socioterapin. Och nu hade han verkligen kommit hem, "där stormtrivdes jag," säger han. Vikariatet blev förlängt och i slutet av 1980-talet fick han en fast tjänst.
- Jag är fortfarande kvar och trivs som en fisk. Jag ser det som en förmån att jobba med människor.
Varje dag möter han människor och deras leenden, arbetskamraterna är bra och de boende på Tjustgården har en särskild plats i hans hjärta tillsammans med alla andra äldre i kommunen.
Och de uppskattar alla honom tillbaka.
- Jag vet att de gamla tycker om mig och jag tycker om dem. Jag märker stor uppskattning från de gamla som jag kommer i kontakt med.
På lördag får Tackis ett pris som visar all denna uppskattning och han är djupt rörd.
- Det är helt fantastiskt, jag kan inte fatta.

Tackis tar priset med sitt engagemang

Årets Västervikare är en verkligt uppskattad person.Tackis, eller Dimitrios Sahpekidis som han egentligen heter, är den som sätter guldkant på vardagen för många gamla människor.

Årets Västervikare är en verkligt uppskattad person.
Tackis, eller Dimitrios Sahpekidis som han egentligen heter, är den som sätter guldkant på vardagen för många gamla människor.