I en ljus folder som heter "Min begravning" kan den som vill anteckna önskemål om hur allt ska gå till den dagen livet tar slut.
– Jag brukar förorda att alla, oavsett ålder, skriver ner hur man vill ha det. För man vet inte vad som händer i morgondagen, säger Sven-Erik Jacobsson.
Har du själv skrivit ner det?– Nej, det har jag inte. Du vet, det är som med skomakarens barn... säger Sven-Erik och skrattar till.
– Men jag ska ta tag i det, lovar han.
Generellt sett är vi inte så duktiga på att anteckna önskemål kring vår egen begravning. Kanske för att många upplever döden som för jobbig att tänka på.
– Människor vill uppleva morgondagen, man vill leva. Men det är befriande för de anhöriga i sorgen om det finns något nedskrivet.
Efter 20 år som musik- och matematiklärare tog Sven-Erik Jacobsson klivet ut från lektionssalen och sadlade om till entreprenör. En "starta eget"-kurs blev språngbrädan som gjorde att han i maj 1997 kunde öppna dörrarna till Västerviks Begravningsbyrå AB.
– Det känns bra att få hjälpa människor i sorg. Alla hamnar förr eller senare i det läget. Döden har blivit tabu i samhället, men att dö är lika naturligt som att födas.
Sven-Eriks arbete innebär allt från att hämta de döda till att möta anhöriga i sorg och hjälpa dem att planera begravningen.
– Jag lyssnar. Det är det viktigaste av allt, den personliga kontakten.
Den som är anhörig har mycket att ta ställning till: datum för ceremonin, blommor, dödsannons och musik är några av de saker som ska bestämmas.
Vid det här laget är Sven-Erik van vid att möta människor i kris. Men vissa dagar är svårare än andra.
– Även om jag har lång erfarenhet är man bara människa. Barn som går bort är väldigt känslomässigt. Då får man ikläda sig sin professionalism och hjälpa till på rätt sätt i familjens sorg.
Hans arbetstider kan sträcka sig över hela dygnet. Varken livet eller döden håller sig till kontorstider.
– Det mest intressanta är att man kommer människor som är i sorg nära, de är öppna på ett annat sätt. Många kan känna sig utlämnade och då blir det här som kurativa samtal, förklarar Sven-Erik.
Många yrkesgrupper som arbetar med människor i kris får själva någon form av stödsamtal, men så är det inte alltid för begravningsentreprenörer.
– Det slarvar man nog med. Jag har haft förmågan att inte drömma mardrömmar om mitt arbete, men det skulle nog inte skada att prata med någon professionell. Man får så enormt mycket intryck av människors sorg och död, säger han.
Själv bearbetar han det mesta genom musiken. Sedan 11 års ålder är trumpeten hans följeslagare både på fritiden och i yrket. Han spelar ofta på begravningar och musiken är ett sätt att göra ceremonin personlig.
Sven-Erik har aldrig ångrat att han bytte klassrummet mot sin egen verksamhet.
– Jag har fått så mycket positiv feedback från människor genom åren. De kommer med blommor och tårta. Det känns inspirerande att kunna hjälpa till.
Vad tänker du själv om döden?– Döden för mig är en förlängning av livet.