Surströmming à la Petterson

Bordet är vackert och festligt dukat i matsalen hos Gunnel och Sören Petterson i Gamleby. Fyra goda vänner anländer lagom till välkomstskålen. Hans och Ulla Gustafsson och Ulla och Sven Torstensson är gärna med på ett hörn när tillfälle bjuds.
Burkarna öppnas utomhus, på uteplatsen. Det pyser lite när Sören Petterson sätter konservöppnaren i det buktande locket, men sprutet som han har varnat oss för uteblir. Det bubblar lite. Jäsningen pågår fortfarande, och där ligger strömmingarna i sitt halvgenomskinliga spad silvriga, blanka och glatta. Lukten sprider sig.
- Man kan inte äta surströmming ute, för det kommer så mycket flugor, säger Gunnel Petterson.
Inne vid bordet är stämningen gemytlig. Alla i sällskapet har sin egen historia om första gången de åt surströmming. I Gunnel Pettersons barndomshem introducerades surströmmingen som en form av kulturutbyte med en kollega till hennes far. De skulle lära honom att äta kräftor, och han skulle lära dem att äta surströmming.
- Det slutade med att pappa åt en, mamma gick ut och kräktes och jag åt upp en hel burk. Jag var väl fyra eller fem år, berättar Gunnel Petterson.
Det är svårt att ha ett neutralt förhållande till surströmming. Antingen så tycker man om det, eller så gör man det inte. Inte minst den ökända lukten tycks påverka människors inställning till denna norrländska nationalrätt.
- Fast jag har hört folk som tycker att det luktar gott och smakar illa, säger Ulla Torstensson. Då är man illa ute!
Om tillbehören tvista de lärde. Hos Pettersons står en skål med finhackad rödlök och en med hackad tomat på bordet. På ett stort fat ligger tunnbröd, på assietter finns smör och så serveras mandelpotatis.
- Smöret som man har haft får man slänga, för det tar smak, säger Gunnel Petterson. Det är därför jag har lagt upp det på assietter. Och så ska det vara mandelpotatis. Den ska kokas med skalet på. Sen skalar man vid bordet.
Det där med mandelpotatisen kan det vara lite si och så med annars. Det är nämligen svårt att få tag i framåt februari, och Gunnel och Sören äter gärna surströmming alla tider på året.
-Har man nämnt surströmming så måste man ju bara öppna en burk, säger Gunnel Petterson.
De vana surströmmingsätarna låter sig väl smaka. Kvällens favorit var årets Hannells. Den var lagom fast i konsistensen hade rätt sälta.
Vad VT:s reporter själv tyckte, så här allra första gången? Jo, det stämmer att surströmming inte smakar som det luktar. Det är faktiskt gott, riktigt gott. Prova själv!

Surströmming à la Petterson

VT har testat årets strömming på smygpremiär i Gamleby.