Stor eldsvåda i Västervik

När Westerwiks Weckoblads redaktion strax före åtta på fredagskvällen den 6 mars 1891 lade sista handen vid lördagens tidning, genljöd hela staden plötsligt av brandsignaler. Elden var lös!
Det var Hotell du Nord på Brunnsgatan som brann. Hotellet låg i kvarteret mellan Storgatan och Kvarngatan. När släckningsmanskapet kom på plats hade lågorna redan brutit genom taket och när sprutorna småningom kom igång var det inget annat att göra än att låta huset brinna ned. I stället koncentrerade man sig på att försöka rädda de kringliggande husen och gårdarna.
Till en början verkade det som om branden skulle kunna inskränka sig till hotellbyggnaden som låg ganska fritt. Men då denna vid niotiden började rasa hade elden spridit sig till konsul Adamys gård mitt över gatan. Samtidigt hade skräddare Nybergs hus, grannfastighet till hotellet, börjat brinna. Även ett uthus på hotellets gård samt ett uthus på löjtnant C. F. Tengers angränsande tomt hade fattat eld.
Det såg nu ut som om hela kvarteret, det som begränsades av Storgatan, Brunnsgatan, Bredgatan och Kvarngatan, skulle gå förlorat. Men nu började det blåsa starkt från väster, vilket gynnade släckningsarbetet från det hållet och branden kunde här börja bekämpas med större framgång.
På andra sidan gatan såg det värre ut. Från konsul Adamys gård (där nämndhuset i dag ligger) övergick elden till kapten E. G. Rudins hus. Båda dessa hus samt ett par magasin vid Kvarngatan samt flera uthus, stod nu i ljusan låga. Alla dessa byggnader brann på en gång, och hela kvarteret öster om Brunnsgatan liknade ett enda stort eldhav.
Weckobladet rapporterade: "Ingen trodde wäl att elden nu skulle kunna hejdas, särskilt som blåsten tilltog, utan att alla gårdarne ned till Skeppsbron skulle bli lågornas rof."
Även konsul Fogelmarcks gård i hörnet av Kvarngatan och Brunnsgatan var starkt hotad, och därmed låg också kvarteret söder om Kvarngatan illa till, men med stor påpasslighet lyckades man rädda den, trots att det verkade nästan omöjligt.
Genom stora ansträngningar lyckades man vid tvåtiden på natten begränsa elden till de nämda gårdarna, samt herr Falks handelsbod i kvarteret öster om Brunnsgatan och en del uthus. Med hänsyn till brandens storlek, blåsten och den ohyggliga hetta som spred sig från de många brinnande husen, så var det en bragd, "rent af ett underwerk" som Weckobladet säger, att man här kunde hejda eldens framfart.
Särskildt var man rädd för att branden skulle sprida sig till ett skjutsstall som låg helt nära brandplatsen. Där förvarades en mängd hö, som snabbt skulle kunna blossa upp och försvåra branden. Men lyckligtvis spred sig inte elden dit. Weckobladets redaktör antog att "den omständighet att gårdsplanerna woro temligen rymliga och delwis inrymde små trädgårdar bidrog nog i ej ringa mån att underlätta eldens begränsning åt det hållet".
Genom den starka blåsten spreds även gnistor långt från de brinnande husen. Så till exempel startade en brand i Liedbergska bryggeriet och i Tengerska badhuset vid Skeppsbron. Ångarna Gamleby och Tjust nere vid Skeppsbron blev översköljda av gnistregn, men brand kunde avvärjas av de vakter som fanns ombord.
Utöver den ordinarie frivilliga brandkåren hjälpte stora delar av stadens invånare till med släckningsarbetet, såväl med vattenlangning som vid sprutorna. Stadens ångspruta var naturligtvis det mest effektiva redskapet, vilken släckningsmanskapet hanterade. Vid tolvtiden på natten anlände med extratåg sprutor och manskap från Ankarsrum och något senare även Gamleby brandkår.
Husen i de hotade kvarteren utrymdes och gator, torg och gårdar belamrades med möbler och husgeråd. Den öppna platsen vid Bergens lycka liknade tidningsskribenten vid en marknadsplats med alla de husgeråd som förts dit undan lågorna.
Om tidningsredaktionen tidigare på fredagskvällen haft förhoppningar att efter en normal dag kunna gå hem i vanlig tid, så hade dessa nu kommit på skam. Tidningen ryckte ut och följde släckningsarbetet för att kunna rapportera om branden nästa dag. De spalter som tidigare gjorts klara fick brytas upp för att ge plats åt den brinnande nyheten. Ännu mellan klockan fyra och fem på morgonen skrev redaktören de rader som skulle publiceras i lördagsnumret. I sin redovisning av förloppet utbrister redaktören: "Dånet af elden och braket af de nedrasande husen förtog under stundom allt annat. Den tafla som de brinnande qwarteren wid 12-tiden på natten företedde war i sanning hemsk."
Vid tvåtiden på natten hade man dock elden under kontroll även om det brann och glödde på flera håll kring brandplatserna.
Bara ett par dagar efter branden införde den påpasslige fotografen Alfred Röhlander en annons i Weckobladet: "Vyer i fotografi öfver ruinerna efter den stora eldsvådan i Westervik, finnes till salu i Röhlanders atelier". Röhlander bodde själv i änden av Brunnsgatan, alldeles intill Bergens lycka.
Alldeles som fallet är i dag vid större olyckor var intresset då stort för att läsa om dylika händelser. Den 10 mars publicerade Westerwiks Weckoblad en lång redogörelse av branden samt ett referat av förhör hållet inför magistraten. Detta tidningsnummer hade tryckts i en betydligt större upplaga än normalt. Trots det tog tidningen snabbt slut "och ett stort antal lösnummerköpare blef utan", varför Weckobladet gav ut en bilaga med nästa nummer, där det väsentligaste som skrivits om den stora eldsvådan togs upp.
Rörande eldens uppkomst uppgavs att en gardin i ett av rummen på hotellet genom ovarsamhet fattat eld. En städerska hade vädrat ut cigarrök ur en av gästernas rum och tänt ett ljus vid fönstret. I vinddraget hade gardinen börjat brinna och elden spred sig snabbt i rummet. Hon hade inte lyckats släcka elden och då kallat på hjälp av en veterinär Brante som bodde i rummet intill.
Men han lyckades inte heller släcka elden som redan spridit sig så att både fönsterbågarna och taket börjat brinna. Det var Brante som slutligen slog larm efter att själv ha blivit svårt bränd i släckningsförsöket. Det påstods att larmet gjordes för sent. Hade de slagit larm med en gång förmodades olyckan inte ha fått den omfattning som sedan blev fallet.
Städerskan blev sedermera åtalad och dömd för ovarsamhet och fick böta 50 kronor.
Sjutton fastighetsägare fick sammanlagt 44730 kronor i ersättning för förstörda fastigheter. Mest fick konsul Adamy, hotellägare Granlund och kapten Rudin. Under de sex timmar som elden härjat som värst hade 45 större eller mindre byggnader brunnit ned eller fått allvarliga skador.

Fotnot. Tidigare artiklar ur Westerwiks Weckoblad/Västerviks-Tidningens 170-åriga historia har varit införda den 17 februari, 16 mars, 20 april, 18 maj och 15 juni.

Stor eldsvåda i Västervik

Flera gårdar i staden nedbrunna i våldsam brand 1891.