Här har m/s Sun Crest förtöjts vid kaj.
Återblick
– Det beslut Västerviks kommun tog 1979, om att året efter fördjupa Tallskärshålet, blev helt avgörande för den senare stora exporten av framför allt sågade trävaror från Västervik.
Det säger pensionerade skeppsmäklaren Bo Andersson i Västervik, som vi kontaktat för att få lite intressanta inblickar från Västerviks storhetstid som sjöfartsstad under 1900-talets sista fyra decennier.
Under hela sitt yrkesverksamma liv har Bo Andersson hjälpt tusentals fartyg som besökt Västervik, med alla de nödvändiga dokument och rader av avgifter som krävs vid varje fartygsanlöp.
Han började redan 1950 som 14-åring på Rederi Ragnes skeppsmäklarverksamhet K/b Fredrik Olsson & Co. Det var mest enkla arbetsuppgifter till en början, men redan 1953 fick Bo börja med skeppsklarering på egen hand.
1967 började Bo på Knut Sjögren Rederi & Mäkleri AB i Västervik.
– Den 6 oktober 1986 var nog den mest minnesvärda dagen.
– Sakta, sakta lotsades då den enorma 40 000-tonnaren "Sun Crest" genom den trånga farleden in till Lucernakajen. Tre råstarka bogserbåtar fick slita hårt för att pressa ändskeppen i sidled varje gång farleden svängde, minns Bo Andersson.
Även undertecknad fick för övrigt den gången som tidningens reporter åka med ut till havs med lotsbåten, för att sedan vara med ombord på bryggan på "Sun Crest" under hela den spännande inseglingen.
Ibland var det i farleden endast fem meter tillgodo på varje sida om det trettio meter breda fartyget. Under kölen var det blott några meter ned till den steniga botten.
"Sun Crest" tog ombord den största last sågade trävaror som någonsin gått från Västervik – 21 104 kubikmeter. Totalt lastades 51 200 kubikmeter på "Sun Crest". Övriga volymer togs ombord i Varberg och Oskarshamn. Slutdestination var Alexandria.
– Jag tror aldrig något så stort fartyg kommer till Västervik mera, säger Bo Andersson som berättar att det blev minst lika dramatiskt när "Sun Crest" skulle lämna Västervik efter lastning.
– I höjd med Gränsö udde kom plötsligt sidvind och en tät dimbank från ingenstans och det blev full aktivitet i VHF-radiotrafiken mellan de två lotsarna och de tre bogserbåtarna för att "Sun Crest" inte skulle driva upp på grundet Skomakaren. Det var väldigt nära.
M/s Sun Crest, det största fartyg som varit i Västervik, lastade 1986 sågade trävaror till Alexandria.
1969 köpte Bo Andersson, tillsammans med kollegerna Gunnar Sandberg, Rune Ingelberg och Göran Green, tre fjärdedelar av Knut Sjögren Rederi & Mäkleri AB. Resterande fjärdedel ägdes av transportföretaget ASG.
Företaget hade hand om befraktning, klarering, spedition och en massa annat i Västerviks samtliga sju hamnar: Gamleby, Blankaholm, Verkebäck, Gunnebo (där företaget Gunnebo hade egen kaj), Helgenäs samt de båda hamnarna i Västervik.
– Det kom massor av båtar på den tiden. Många hamnar hade 8–9 fartygsbesök i veckan. Knut Sjögren Rederi & Mäkleri AB fick då förskott på alla avgifter från det aktuella rederiet, inför varje anlöp.
– Fartygen skulle betala lastningskostnad, hamnavgifter, fyr- och båkavgifter, farledsvaruavgifter, bogserbåtar, lotsar, färskvatten samt en rad andra avgifter.
– Fartyget "Sun Crest" fick punga ut med cirka 500 000 kronor i avgifter.
Det var inte många meter till godo på sidorna när m/s Sun Crest 1986 skulle ta sig in till Lucernakajen.
Till Verkebäck skeppades förr en hel del tackjärn till Ankarsrums Bruk. Från Gamleby gick mycket långtimmer, sågade trävaror, grus samt spannmål från den stora silo i hamnen som nu inom kort ska rivas.
– Till Blankaholms hamn kom det ibland ett fartyg i veckan för att lasta sågade trävaror. Det var uppehåll endast under vintrarna om isen låg tjock, säger Bo Andersson som särskilt minns en händelse i denna hamn:
– Det var sommaren 1959 när den fruktansvärda branden härjade i Västervik, och tidvis hotade hela tätorten. I Blankaholm låg två färdiglastade fartyg och bara väntade på att få nödvändiga dokument från oss för att kunna lämna Sverige.
– Vi fick dock inte åka dit, eftersom myndigheterna inte tillät någon att lämna staden när branden rasade. Jag fick dock dispens från brandchefen själv och kunde ta mig ut ur Västervik via S:ta Gertruds väg och Norra sjukhuset, varefter fartyget fick sina dokument och kunde avsegla.
I december 1990 såldes Knut Sjögren Rederi & Mäkleri till kommunalägda Västerviks Kraft AB.
Bo Andersson själv gick i pension 1998, efter cirka 45 år som skeppsmäklare i Västervik.
– Det var alltid spännande och intressant att jobba med alla dessa olika fartygsfrakter. Arbetsuppgifterna var många och mycket varierande.