För fyra år och två månader sedan kom han till Sverige från Somalia. Den första anhalten blev Malmö innan han som ett så kallat "ensamkommande flyktingbarn" placerades i Gamleby på det nyöppnade boendet.
Vi träffas i hans lägenhet i Gamleby där han bjuder mig på kaffe innan han börjar berätta sin historia.
- Jag är uppväxt i en liten by, som Gamleby ungefär. Där var ganska lugnt och jag kunde gå i skolan tills islamska grupper tog över området och det utbröt fullt krig. Jag flydde till Mogadishu där det var lugnare. Senare blev det omöjligt att leva där också och jag tog mig till Etiopien där jag fick hjälp av smugglare att komma till Sverige.
- Jag visste att om jag stannat kvar skulle jag ha tvingats med i någon klans armé och blivit soldat.
Av sin första tid i Sverige och Gamleby minns Ahmed mest att han var mycket orolig och ledsen. Han tyckte Gamleby var en tråkig plats med få människor, han var van vid betydligt mer liv och rörelse.
- Men nu trivs jag så bra i Gamleby och har så många vänner här att jag knappt kan tänka mig en bättre plats att bo på, säger han med ett hjärtligt skratt.
Ahmed började sin skolgång i Västervik ganska direkt. Han hade gått åtta år i skola i sitt hemland och klarade kraven både för matte och för engelska. Efter ett år på SFI och på det individuella programmet sökta han till gymnasiets naturvetenskapliga program.
- De första veckorna var det kaos, säger han och suckar vid blotta minnet. Men jag fortsatte och bestämde mig för att kämpa och det har gått bra. Mycket tack vare extra hjälp från lärarna.
Det var inte bara själva skolan som i början var ett problem för Ahmed, utan också relationerna till klasskompisarna. Han kände sig utanför och hade svårt att förstå det sociala spelet.
- Men nu vet jag mer hur svenskar tänker och jag har flera kompisar här. Det var nog mycket språket också som ställde till problem.
- Men det finns ett tillfälle när ni svenskar blir lika glada och pratsamma som vi somalier är nästan alltid. Kan du gissa när?
Säger han och tittar på mig med en glimt i de bruna ögonen. Och visst kunde jag gissa det.
Han berättar att klassen hade en fest i början på terminen och där förekom en del starka drycker som gjorde att hans annars lite tillknäppta kompisar började prata, skratta och dansa.
- Jag trodde att det skulle fortsätta så också dagen efter i skolan, men då var alla som vanligt igen. Så där lärde jag mig något nytt, säger han, och vi skrattar gott båda två åt svenskars egenheter.
När Ahmed jämför den somaliska och den svenska skolan har han bara gott att säga om den svenska. I hans hemland fick eleverna stryk så fort de pratade för mycket, kom för sent eller inte hade gjort läxan. Han tycker att det sättet att behandla elever bara gör att man får svårt att koncentrera sig och att man börjar hata sin lärare.
Beslutet att han skulle ta sig till Sverige har han aldrig ångrat.
- Jag drömde alltid om att få leva i ett land där man visade respekt för varandra, där man kunde få äta mat och dricka vatten varje dag och där jag skulle kunna förverkliga mina drömmar. Det var svårt i början med det har funnits de som hjälpt mig: Åke som var min gode man, Gun på Hand i hand i Gamleby, personalen på boendet och mina lärare har betytt jättemycket.
Nu planerar Ahmed för sin framtid efter studentexamen. Den består i att han ska arbeta som studiehandläggare för somaliska barn i kommunens skolor, sedan tänker han börja läsa till dataingenjör på universitetet i Linköping.