Sommaren 1884 vandrade en ung man i hamnen i Västervik. Han såg en stapelavlöpning vid varvet - den gamla ångsågen - och han vandrade över järnbron ut till Slottsholmen. Där slog han sig ner vid portvalvet till det som en gång var ett mäktigt slott, Stegeholms slott, uppfört på 1400-talet av Albrecht av Mecklenburg.
Den unge mannen är Gottfrid Kallstenius, telegrafdirektörens son, som till hösten ska börja sin utbildning vid Konstakademien i Stockholm. Han plockar fram färg och penslar och gör en liten målning av stenvalvet, man skymtar en röd byggnad inne på borggården.
Slottsruinen hade under årens lopp fått inrymma både ett becksjuderi och en smedja, stenar hade forslats bort för att användas vid tillbyggnad av S:ta Gertruds kyrka och holmen var en tämligen skräpig plats. Men bara något år efter Kallstenius besök inledde Sällskapet för Westerviks förskönande sitt arbete med att iordningställa en vacker park kring ruinen. Inne på borggården planerades, av några entusiaster, en serveringspaviljong. Rabatter kantades med snäckor och pilträd planterades längs holmens stränder. Planerna på en servering, ett så kallat schweitzeri, blev dock stoppade. Tillfrågade riksantikvarie Hans Hildebrand meddelade via telegram: "Schweitzeri på, i eller inpå ruinen otillåtet..." Så småningom genomdrevs dock planerna på en restaurang på holmen. Vid den södra stranden mot Skeppsbrofjärden, uppfördes en pampig brunpanelad byggnad med ett högt kupolförsett utsiktstorn. Byggnaden med restaurang, uteservering och dansbana invigdes sommaren 1913 och blev så populär som nöjeslokal att den på 1940-talet utvidgades och renoverades. Dåvarande stadsarkitekten, den entusiastiske Arre Essén, ritar om och ritar till. Restaurangen får ett större köksutrymme, en ny matsalsdel och givetvis utrymme för dans. Förutom sina professionellt noggrant utförda arbetsritningar gör Arre Essén ofta små humoristiska teckningar i färg. I en sådan visar han hur Tjustborna virvlar runt på dansbanan. Här finns dessutom en kägelbana! Länge fick dock inte Västerviksborna roa sig i detta nyrenoverade nöjespalats förrän katastrofen var ett faktum. Onsdagen den fjortonde juli 1950 bröt elden ut i träbyggnaden, som snabbt övertändes. Enligt Västerviks-Tidningens rapport "nådde elden sin kulmen i det nymålade tornet, vars gröna pittoreska kupol till slut stod i ljusan låga." Byggnaden gick inte att rädda och i september förordade den tillsatta "Slottsholmskommittén" att en ny restaurang skulle uppföras och borde utformas för 400 gäster och "att det synes lämpligt att en arkitekttävling ordnas för lösande av denna fråga". Till våren hade förslagen inkommit och en grupp med bland andra arkitekt Arre Essén och stadsingenjör Kurt von Schmalensee hade enats om att förorda arkitekten Gösta Åberghs förslag, Holmgång II, till utförande. Kostnaderna beräknades till 500 000 kronor. Även Riksantikvarieämbetet ansåg att förslaget var att föredra "då det tog stor hänsyn till den på holmen belägna antikvariskt och kulturhistoriskt mycket värdefulla slottsruinen". I september 1951 konstaterar Slottsholmskommittén att den planerade restaurangbyggnaden ej kan uppföras inom den beräknade kostnadsramen. Den planerade lilla dammen framför byggnaden på norra sidan, som tidigare lovordats, tas bort. För att undvika dyrbara betongarbeten planerar man nu istället för en utfyllnad vid den befintliga barlastkajen. Trots dessa besparingsåtgärder tillkommer dock andra kostnader - för grundarbeten, ventilation och arvoden till konsulter - och slutsumman för restaurangbyggnaden är nu uppe i 750 000 kronor! Västerviks nye stadsplanearkitekt Klas Grebius är noggrann protokollskrivare vid dessa möten. Först under våren 1953 börjar den nya Slottsholmsrestaurangen bli klar. Under hela byggprocessen har arbetet mötts av kritik och motgångar. Löner och priser stiger också kraftigt under den så kallade Sköldska engångsinflationen. Den lilla dammen försvann och i takt med att byggnaden växer får den kritik av Västerviksborna. Insändare i Västerviks-Tidningen menar att byggnaden liknar en hangar eller järnvägsstation. För att mildra intrycket av dessa och liknande byggnader låter man färgsätta glasfönstren ut mot fjärden. Då klagar insändarskribenterna på att "restaurangen ser ut som ett tivoli eller någon annan enklare förlustelselokal." Konsul Yngve Flink skriver i en insändare att han "känner både fysiskt och psykiskt illamående vid åsynen av detta monstrum. Det hela liknar mest ett hemlighus med glasveranda". Givetvis finns det Västerviksbor som ser med helt andra ögon på den byggnad som den sjuttonde juli 1952 invigs med fest och glam. Västerviks-Tidningen konstaterar "en allmän förnöjelse återspeglades hos alla dem som var närvarande vid detta celebra tillfälle". Och att alla såg ut att trivas med Västerviks nya attraktion, "och därmed torde väl vara fastslaget att Slottsholmen i sin nya skepnad har alla utsikter att helt och fullt fylla den uppgift vartill den är avsedd". Som restaurang och danspalats fyllde sedan den nya restaurangen väl sin plats i över fyrtio år. Här dansade 40-talisterna till Arne Hardes orkester, här firades högtidsdagar och seglande gäster vandrade tillsammans med Västerviksborna ut på romantiska promenader, kanske just till den gamla slottsruinen. Men underhåll av byggnaden och renovering av köksutrymmena försummades och när vi äntligen vant oss vid denna glasveranda till sommarrestaurang är dess tid förbi. En ny arkitekttävling utlystes i augusti 2005. Här skulle nu bli ett Visans hus. Det vinnande bidraget "Bro och brygga" skulle inrymma restaurang och konsertlokaler, men sedan... Vad händer?