Han föddes i Lodz i Polen för 76 år sedan. Hans far kom från en familj med nio barn och modern hade sju syskon. När kriget var slut hade nästan alla mördats i dödslägren i Polen. Av alla barnbarnen som fanns var det bara Tobias som överlevt. Han hade starka minnen från de förföljelser som hans familj och andra judar utsattes för.
- Jag minns när min mor drog mig på en kälke till ghettot dit vi blev förvisade när tyskarna hade gjort Lodz till sin stad. I skräck levde vi där under flera år utan att veta vad som väntade oss.
- Vi hade mycket dåligt med mat och frös förskräckligt. När de tagit min kusin blev mina föräldrar så rädda att de gömde mig på vinden där det enda jag hade var en madrass, ett täcke och en kudde. Mor kom med mat varje kväll, annars fick jag sitta still och tyst i nästan två månader. Jag var bara sex år och förskräckligt rädd.
- När jag till sist fick komma ner i lägenheten hade jag blivit fyra år äldre, det var i alla fall vad som stod i mitt förfalskade pass.
Tack vare sin nya ålder kunde Tobias börja arbeta och undgick på det viset att skickas direkt till dödslägren. Tillsammans med sin mor transporterades han senare under förskräckliga förhållanden till lägret Ravensbrück. Där fick de arbeta hårt med skogsarbete fram till våren 1945 när befrielsen kom. Han mor var då 41 år och vägde 28 kilo.
Som genom ett under hade också fadern överlevt och familjen kunde återförenas. De flyttade tillbaka till Lodz, men upptäckte till sin fasa att antisemitismen inte hade försvunnit med Hitler. Beslut togs om att flytta någon annanstans, men först skulle faderns bror i Sverige få besök. Hit kom de 1948 och här blev de kvar.
- Vi tyckte att vi kommit till paradiset. Jag kunde gå i skolan för första gången i mitt liv och ingen trakasserade oss för att vi var judar. Jag utbildade mig till ingenjör och skaffade familj och tyckte att jag lämnat allt det hemska bakom mig. Tills jag en dag i mars 1992 fick se på tv en man vid namn Robert Faurisson och som gästade Sverige. Han påstod att Förintelsen aldrig ägt rum, att den bara var judars fantasier.
Tobias förstod då hur viktigt det var att han vittnade om sina upplevelser. Han tog ett beslut att ta ut förtidspension och ägna sig på heltid åt att åka runt och berätta, främst i skolor.
Han avslutade sin, en och en halv timma långa, föreläsning med en uppmaning till eleverna.
- Sänk aldrig blicken, utan stå upp för alla människors lika värde, oavsett religion, härkomst, sexuell läggning eller hudfärg.
Han fick en mycket varm applåd från de samlade eleverna som genom att lyssna andäktigt visat att de tagit till sig hans budskap.