Språkförbistring i Belgien

Flamländarna, 60 procent av befolkningen, talar nederlands, holländska, medan vallonerna talar franska. Belgierna, tio miljoner, är kända som ett språkkunnigt folk. Men de, eller i alla fall deras politiker, har problem med att förstå varandra. Sedan valet 2007 har det i praktiken varit en konstant regeringskris. De har fått vatten på kvarn som tycker att det vore bäst att upplösa landet. Belgien blev till som stat 1830. Då hade området, känt som "Europas slagfält", en tid ingått i Nederländerna. Avhoppet var önskat av landets katolska och fransktalande elit som inte trivdes ihop med protestanterna i Haag. Den gången passade delningen stormaktsgrannarna. I dag är det inte så. En delning av Belgien skulle ge separatister ifrån Skottland till Spanien och Balkan inspiration. Och i EU må man hylla "regionernas Europa" som bättre än de gamla krigande nationalstaterna. Men det ger inga bra vibrationer om Belgiens två stora språkgrupper gör stater av sina regioner därför att de inte tål varandra. Det vore som ett eko från Balkan, forna Jugoslavien, rakt in i EU:s hjärta. Tipset är att Belgien rider ut sin kris, på grund av det yttre trycket i kombination med vissheten om att en skilsmässa är ytterligt svår. Vad skulle man exempelvis göra med Bryssel? En parallell till vad Washington är för USA? Knappast. Bryssel må vara internationellt, högkvarter för både EU och Atlantpakten, men den övervägande franskspråkiga staden, belägen som en ö i Flandern strax norr om språkgränsen till Vallonien, är kär för både språkgrupperna. Flamländarna har faktiskt sitt regionala parlament där. Det borde finnas underlag för kompromisser. Belgien har en rik erfarenhet härav och landet skulle inte ha blivit ett av världens rikaste om man inte varit praktisk. Tyvärr tycks det på sistone ha växt fram en ny oförsonlighet i språkfrågan, närd av misstro om motpartens avsikter. I sitt tal med anledning av nationaldagen sa kung Albert att Belgien genomgår politiska svårigheter, men han ville påminna om att svårigheter och kriser också är ett tillfälle att ta nya tag: "Vi måste uppfinna nya sätt att leva tillsammans i vårt land". Alberts företrädare, den allmänt omtyckte äldre brodern Baudouin, död 1993, blev för sin vanligen allvarsamma framtoning känd som "sorgsne kungen". För sin lite annorlunda läggning har Albert blivit benämnd "muntre kungen". Men hans nationaldagstal var långtifrån muntert. Det handlade om belgiska statens kris, fattiga ensamföräldrar, ungas benägenhet att skada sig själva och ta sitt liv. Han talade om livsmedelskris, klimathot och klyftan mellan rika och fattiga länder. Men kanske ville kungen ge undersåtarna perspektiv på politikernas käbbel om överföringen av gemensamma resurser till landets självstyrande regioner och om fortsättningen på den "statsreform" som sedan 1970-talet flyttat ansvar från centralmakten till de tre regionerna Flandern, Vallonien och Bryssel. Det kan onekligen upplevas märkligt att landet vars huvudstad Bryssel symboliserar Europas samarbete söndras av en lokal språkfejd. Man får hoppas att den biläggs innan den belgiska språkförbistringen får lika ödesdigra konsekvenser som den babyloniska.