Spårvagn på kabel i San Fransisco

Spårvagnarna i San Fransisco hör till USA:s mest kända turistattraktioner. Men egentligen började det sinnrika transportsystemet med en kraftig stålvajer och snubblande hästar.
Det är länge sedan spårvagnarna i San Fransisco spelade ut sin roll i stadens kollektivtrafik. Men fortfarande går de flesta av vagnarna på de fyra linjerna fulla, åtminstone under dagtid.
Det är turister från hela världen som antingen sitter eller klamrar sig fast längs vagnarnas sidor. Det är en lika självklar del av besöket i San Fransisco som att se Goldengatebron och besöka det gamla fängelset Alcatraz.
Men egentligen är benämningen spårvagn helt fel. På amerikanska heter det cable cars, kabelvagnar översatt till svenska.
Orsaken är enkel. Spårvagnarna dras av en kraftig stålvajer som ständigt snurrar ett par meter under backen.
1873 gjorde dessa kabelvagnar entré i staden. De var en invandrare från Skottland som fick idén. Han hette Andrew Hallidie och var ingenjör.
? Innan spårvagnssystemet byggdes var det hästdragna vagnar som trafikerade kullarna. Det var ett eländigt arbete för hästarna. Ibland orkade de inte ens upp, särskilt inte om det var blött och blåsigt. Dessutom hände det ofta olyckor när hästarna ramlade eller vagnen började glida bakåt, säger Sharon Phelan som är chef för Cable Car Museum.

Andrew Hallidie beslutade sig för att ägna all sin energi åt problemet. Sanningen att säga hade han redan de flesta komponenter som behövdes.
Hallidies pappa hade tagit det första patentet på stålvajer i England och Andrew hade utnyttjat uppfinningen i USA. Han konstruerade en hängbro på stålvajer vid Sacramento och han uppfann både en maskin för att tvinna stålvajer och en metod för att dra upp tunga vagnar ur guld- och silvergruvor med vajerns hjälp.
Han bestämde sig för att använda en liknande metod i San Fransisco.
? Men det var inte många som trodde på honom. Hans idé om spårvagnar kallades för Hallidies dårskap i folkmun.
Den första sträckan som invigdes gick några kvarter uppför den mycket branta Clay Street. Det var klockan fyra på morgonen den 2 augusti 1873 som Hallidie själv körde den första vagnen uppför backen med en hastighet på drygt sex kilometer i timmen.
Spårvagnarna blev snabbt en dundersuccé och gjorde att de högst belägna delarna av staden både befolkades och blev fashionabla. Spårvagnssystemet stod på sin höjd i början av 1900-talet med över 600 vagnar och det finns över 20 mil kabeldriven spårvagnsspår genom staden. Men 1906 drabbades staden av en fruktansvärd jordbävning och efter den byggdes bara ett fåtal av linjerna upp igen.

Och om det inte vore för en viss Frieda Klussman skulle det över huvud taget inte finnas några spårvagnar i dag. 1947 ville nämligen bormästaren lägga ner spårvagnarna och ersätta dem med bussar. Klussman startade en namninsamling, vilket ledde till en folkomröstning. Där vann Klussman en jordskredsseger.
I dag finns fyra linjer kvar: Powell, California, Hyde och Mason. 44 vagnar sköter trafiken. Varje vagn tar ungefär 3 000 arbetstimmar att bygga och kostar ungefär 2,5 miljoner kronor.
Fortfarande drivs spårvagnarna med kraftiga stålvajrar som går ungefär tre meter under spåren. Varje linje har sin egen vajer som ständigt snurrar med en hastighet på cirka 15 kilometer i timmen.
Spårvagnen åker framåt med hjälp av en slags gripklo som sköts av spårvagnsföraren. Maxhastigheten är densamma som vajerns, men oftast färdas spårvagnen långsammare. Det sker genom att föraren, the grip-person som han kallas, släpper lite på greppet.
För att bromsa släpper man helt enkelt greppet nästan helt. De flesta hållplatser ligger där vägen inte lutar, men det går att stanna även i en backe. Då gäller det för föraren att hitta en läge där vajer glider precis lagom hårt genom gripklon.
Spårvagnarna kan ta kurvorna på två olika sätt. Antingen svänger vajern, och då är det så klart bara för föraren att följa med. Eller så finns det ingen vajer alls just i kurvan. Då gäller de för föraren att komma in i kurvan med tillräcklig fart för att glida fram till den nya vajern och ta nytt grepp där.
? Det låter svårt och det är ganska svårt. Det tar ett år att utbilda sig till förare men flera år att bli en riktigt bra. Man måste vara väldigt stark så vi har faktiskt bara manliga förare, säger Sharon Phelan.