Spannmål blir biogas
Någon mil norr om Norrköping ligger den, Sveriges första biogasanläggning där bara spannmål används som råvara till bränslet. Restprodukten blir högvärdig gödsel som körs ut till bönderna i närheten.
Biogas. Mustafa Subasic tankar biogas på Statoil i Kungens Kurva i Stockholm. Biogasbilen tankar han en gång om dagen. Full tank räcker ungefär tur och retur Årsta-Uppsala. Foto: Maja Suslin/Scanpix
Foto:
Den nya biogasfabriken utanför Norrköping är överraskande liten, men så är det också en fabrik med högst regionala ambitioner. Den ska leva på lokala råvaror, ska producera gas till den lokala marknaden och slutligen ska också restprodukterna användas i närheten.
- Vi måste ju bort från vårt beroende av olja och samtidigt minska utsläppet av koldioxid. Det här känns som ett väldigt sympatiskt sätt att göra det på, säger Marie Pihlström som är säljchef på Svensk biogas, ett bolag som ägs av kommunala Tekniska verken i Linköping.
Den biogas som produceras utanför Norrköping kallas gröngas. I vanliga fall använder man rester från livsmedelsindustrin och komposterbara hushållssopor för att göra biogas. Anläggningen i Norrköping har utvecklats för att enbart använda gröda från jordbruket, därav namnet gröngas.
I framtiden är tanken att det är det östgötska jordbruket som ska förse fabriken med all råvara för gasproduktion. Det sker inte i dag.
- Alla vet ju att jordbruket har det svårt och att mycket åkermark ligger i träda. Det här kan vara ett sätt att skapa bättre förutsättningar för bönderna, eftersom vi skapar en helt ny marknad för grödor, säger Pihlström.
Att grödorna odlas lokalt är en förutsättning för att uppnå mesta möjliga miljövinst. Ju kortare transporter som krävs, desto mindre koldioxidutsläpp. Förutom grödor används även en restprodukt som kallas drank från Agroetanols fabrik för miljödiesel som ligger någon kilometer bort.
- När vi har producerat gasen blir vår restprodukt gödsel av hög kvalitet. Den kör vi tillbaka till samma jord som producerat vår råvara. Kretsloppstanken blir väldigt tydlig.
Det kanske största hindret för biogasen är den dyra hanteringen. En vanlig bensinpump kan i stort sett konverteras utan kostnad till etanol. Att bygga en helt ny etanolpump kostar några hundra tusen.
En biogaspump kostar däremot över en miljon att bygga. Det krävs många tankningar innan den investeringen betalat sig för bensinmacken.
De höga kostnaderna beror på att biogas är en gas och inte ett flytande medium som bensin och etanol. Gasen förvaras under ett mycket högt tryck, ungefär 200 bar (trycket i ett bildäck ligger på strax över två bar). Det kräver speciella helt andra slags pumpar än bensin och etanol.
- Det verkar som om kommunerna måste ta initiativet och visa att de vill satsa på biogas, då törs andra följa efter. Jag vet inte om det måste vara så, men tittar man på kommunerna i vår region så finns det biogas där kommunerna valt att satsa på det. Där kommunerna varit tröga är det sämre med tillgången.
I Östergötland är det alltså Linköpings kommun och dess tekniska förvaltning som varit framsynta. Satsningen började för över tio år sedan när man beslutade att ta hand om avfallet från stadens stora slakterier genom att använda den till biogas. Samtidigt valde man att konvertera bussar till biogas och fick senare med sig taxinäringen i satsningen.
I dag är sex procent av alla fordon i Linköping biogasdrivna. Därmed är staden en av få som redan nått EU:s miljömål för 2009, då 5,75 procent av all trafik ska gå på biogas.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!