Posten har förändrats under de senaste åren. Allt mer har blivit mekaniserat och tiden som en brevbärare lägger ute på fältet har ökat, i många fall fördubblats. Det sorteringsansvar man förut hade har lagts på maskiner som kan läsa nästintill oläsliga handstilar.
I takt med detta har området som varje brevbärare fått ansvar över ökat, runt 1 000 hushåll per "bärare" är inte ovanligt.
VT får en postlektion och träffar två sommarvikarier med spring i benen.
Vi tas emot av Torbjörn Olsson som är produktionschef på Posten i Västervik. Han började själv sitt första sommarjobb på Posten 1985 och blev anställd 1988. Han har sett den gradvisa förändringen inifrån.
- Det blir allt mer tekniskt och innearbetet har blivit en mindre del av en brevbärares vardag, säger han när vi går en runda i de stora lokalerna.
Arbetstiderna har också ändrats, berättar Torbjörn. För många år sedan arbetade man på ackord, skötte sorteringen, levererade och när man var klar fick man gå hem. Så är det inte längre, även om den föreställningen lever kvar i allmänhetens ögon. De hederliga gamla cyklarna används fortfarande men i mindre utsträckning. De som finns har hjälpmotor, det behövs i takt med att fler paket och tjocka kataloger delas ut. Det kan bli rejält tungt.
Det vet Cathrine Eriksson och Josefine Andersson. De har båda fått jobb på Posten som sommarvikarier. Båda två har arbetat på Posten innan, och de trivs.
- Jag tycker att det är ett jättebra sommarjobb, säger Cathrine. Hon pluggar hälsoturism i Orsa till vardags.
Josefine Andersson är inne på samma linje, hon trivs.
- Det här är nog min nionde sommar och antagligen den sista, jag har precis tagit min lärarexamen.
De båda gillar att jobbet är relativt allsidigt, fritt och att man får röra på sig. För brevbärare är, trots eldrivna fordon, ingenting för den som är lat. Det är fortfarande ett tungt arbete.
- Ibland kan det vara jobbigt så klart. På måndagar kan det vara mycket reklam och tungt att jobba, rent fysiskt, säger Josefine.
- Det kan vara stressigt, många är vana vid att få sin post vid ett visst klockslag och kommer inte "Allers" eller "Hemmets Journal" då, kan det bli många frågor. Men ibland hinner man inte med till den vanliga tiden, berättar Cathrine.
Det är dags att ge sig iväg på utdelning. Cathrine håller i dag till i centrum - ibland byter man distrikt, även kallat linjer - och har lärt sig väldigt många portkoder.
- Jag trodde det skulle bli svårt men nu sitter det av någon anledning.
Hon springer vidare upp för trappan med de färdigsorterade buntarna i handen.
Josefine håller i dag till vid Peru-området med sin elbil. Här är det inte lika mycket spring i trappor som i centrum. Husen har boxar, ytterligare en förbättring för alla utdelare, och även en lösning som gör att de hinner mer under ett pass. Josefine har runt 1 000 hushåll att besöka varje dag.
- När man kommer i "bilen" kan det bli en och en annan gliring från folk, i stil med "det där ser jobbigt ut". Men det är okej, alla är trevliga.
Hon trycker plattan i mattan och åker iväg. Det är ungefär 900 hushåll kvar på linjen innan det är dags att återvända till centralen.