"Som att befinna sig i ett vakuum"
En som har god erfarenhet av behandling med ECT är Lars (fingerat namn). Han har lidit av återkommande depressioner under mer än tio år.
- Att jag inte fått den varje gång jag varit inlagd på psykiatrisk avdelning har man förklarat med att jag har en medicin som har liknande effekt och då passar inte ECT så bra.
De enda biverkningar han känt efter ECT- behandling är att han fått en del minnesluckor.
- Första gången tyckte jag det var obehagligt, men när jag märkte att jag fick tillbaka minnet ganska snart så blev det inte så skrämmande. Jag fick tipset av en annan patient att skriva upp vad jag gjort dagen innan behandlingen. Då var det mycket lättare att liksom få igång tankeverksamheten och minnas det som fallit bort.
Lars beskriver sin depression som att befinna sig i ett vakuum.
- Hos mig kan det komma smygande och jag märker först bara att jag blir mindre engagerad för saker som jag normalt skulle vara intresserad av. Jag tappar nyanserna i tillvaron på något vis. Det kan också komma på några timmar.
- Då kan jag känna mig fullständigt värdelös och helt ointresserad av någon form av behandling. Jag tycker inte det är någon idé att ens försöka. Som att laga rost på en bil där motorn är helt slut. Det är väl det som skiljer mig som patient från den som har en kroppslig sjukdom, då vill man bli frisk och har livsgnistan kvar. Den försvinner helt vid en djup depression.
I ett sådant läge tror Lars att ECT-behandling har mycket stor betydelse för att ge någon form av "uppvaknande".
- Det finns en risk efter den första behandlingen att man då får så mycket ork att det självmord som man planerade, men inte förmådde sätta i verket, kan bli verklighet. En mycket bättre effekt är förstås om man får den kraft som behövs för att vilja leva vidare.
Att depressioner är en vanlig bakgrund till självmord är känt inom psykiatrin och att kraften efter en första ECT-behandling kan användas till det, är man väl medveten om hos personalen. Man lämnar inte en patient utan tillsyn under den första perioden.
Lars vet inte om eller när hans depression kan komma tillbaka.
- Det är en oberäknelig sjukdom som ju faktiskt i många fall är dödlig. Att den fortfarande, av omgivningen, betraktas med så stor misstänksamhet och nästan som skamlig känns svårt för oss som är drabbade.
Lars påpekar att han är mycket tacksam för den hjälp han får på sjukhuset.
- De har visat stor förståelse och bland annat gjort vad de kunnat för att jag ska kunna sköta mitt företag också när jag varit inlagd. Det har varit viktigt för mig att hålla den kontakten med mitt vanliga liv. Så jag haft något att komma tillbaka till. Att få besök, så snart man orkar ta emot besök, är också positivt. Det gäller nog både för oss som är sjuka och för personalen, som tar det som ett tecken på att vi är på väg tillbaka till livet.
Så jobbar vi med nyheter