Solljuset smälter sakta ut och dör mot stenmurens ena vägg. Visfestivalens chef, Calle Åstrand gör sin första festivalkväll som konferencier och hälsar mycket riktigt välkommen. Men resten av värdskapet lägger han ut på entreprenad. Bröderna Dimpker får framföra några låtar i hans ställe, och när det senare är dags för scenen att riggas om rycker programledaren Henrik Jonsson in som första vikarie.
Punkt ett på programmet är ett band som har varit med länge.
– Vi heter Grus i dojjan och det har vi hetat i 47 år, hälsar de från scenen och river sedan av "Inga problems polka".
Jo river av, för de kanske har spelat länge, men energin är det inget fel på. Leenden leker i mungiporna på musiker som har glitter i ögonen och ett bjuder på ett tajt, väloljat samspel. Det är ösigt och levnadsglatt med en stor portion upptempo.
En del av spelningen blir en hyllning till den bortgångne bandmedlemmen Tore Persson. Publiken gungar med till "Kalle på Spången", och sedan byter musiken skepnad en smula, när soundet till instrumentala "Apache" ekar från scenen.
Christina Kjellsson tar över stafettpinnen.
– Jag ska avslöja en hemlighet. Det här är min favoritscen och det menar jag, säger Christina bestämt.
Hon bjuder publiken på en världspremiär, en låt som handlar om mammor som dör. Det är både vackert och rakt, och helt avgjort en mycket stark inledning.
Senare under kvällen väntade John Holm, Eva Dahlgren, CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk.