Socialnämndens ordförande Ingela Svensson (C) tycker inte att Västerviks kommun har något strukturellt problem i sin äldreomsorg.
Ingela Svensson säger att hon inte kan se att det finns strukturella problem i hur äldreomsorgen fungerar i Västervik, detta trots att flera medarbetare stängts av under kort tid.
– Nu blev det bara så att de båda anmälningarna om missförhållanden på äldreboenden kom nära i tid. Det är bättre att man har ett system som uppmanar folk att anmäla, än tvärtom.
Enligt Svensson gör Västerviks kommun allt man kan för att ha en bra äldrevård.
– Vi lutar oss inte tillbaka, utan kollar hela tiden på vad vi kan göra bättre.
Som exempel ska personalgrupperna på särskilda boenden nu börja att arbeta efter en daglig planering – som en checklista över arbetsuppgifterna – så att allas insatser blir utförda.
– Då är det lättare att se att man gett tillräckligt mycket omsorg.
En anhörig får ofta svaret ”jag vet inte” när hon ringer och frågar om hennes närstående ätit, druckit eller sovit, eller på frågan vem som jobbar nästa pass. Vad tänker du om det?
– Jag tänker att det är ett jättedåligt svar. Det förs ju dokumentation, och schemaläggningen finns väl – så det borde vara omöjligt att svara ”jag vet inte” på de frågorna. Sedan kanske man inte vet exakt om någon ätit en eller två potatisar: ska man dokumentera allt skulle jag tro att vi behöver en administrationsstab i korridoren. Men är det något avvikande ska det stå i journalsystemet.
De anhöriga säger att de ser vårdbehovet hos de boende varierar, samtidigt som personalstyrkan är densamma. Det stämmer inte, enligt Svensson.
– Vi har ett resursfördelningssystem och man sätter in mer personal när det behövs. Vid olika faser behövs mer vård, och om personalgruppen och enhetschefen upplever att man behöver mer personal ska man sätta in det om en boende har ett större behov.
De anhöriga berättar om olika former av misskötsel, från tovigt hår till undernäring och felmedicineringar. Hur kan det vara så?
– Det är inget jag känner igen utifrån hur jag tycker att vi jobbar. Jag kan inte riktigt kommentera det eftersom det är anonymt, men skulle det vara så tycker jag inte att vi gjort ett tillräckligt bra omsorgsarbete.
Svensson säger att den brukarenkät som skickas ut varje år visar ett bra resultat. I Västerviks kommun var det 136 personer i särskilt boende som svarade, vilket ger en svarsfrekvens på 38 procent.
Varför behöver utbildade undersköterskor städa, som ”Anette” undrar?
– Sedan två år tillbaka har vi anställt en grupp på särskilda boenden som heter servicepersonal, som inte behöver vara just undersköterskor. De plockar fram mat, städar och tvättar, så att inte undersköterskorna har det på schemat. Men en del boende skulle vilja att deras vanliga personal, alltså undersköterskorna, kommer och städar och pratar. Det är ju en social samvaro också.
Frågan har också kommit upp om varför det inte finns mer sjukvård på äldreboenden, där de boende ofta är väldigt sjuka. Men Ingela Svensson förklarar att sjukvården tillhör regionen, inte kommunen, även om kommunens sjuksköterskor får vissa uppgifter delegerade till sig.
En anhörig berättar att personalen plockat bort larmknappen från den boende – för att hen ”larmar för ofta”. Hur kan det ske?
– Det är inte ens tillåtet, så det får man inte. Man måste såklart säkerställa att personen inte själv tagit av sig larmet, eller att det hamnat under sängen, säger Svensson.
Vad ska den anhöriga göra i den situationen? Vad skulle du gjort om du var anhörig i den situationen?
– Själv skulle jag göra en avvikelse, eller ringa direkt till kvalitetssamordnaren.
Ingela Svensson säger att det är viktigt att anhöriga, personal och boende kommer med synpunkter och idéer.
”Anette” har ett konkret förslag om att införa arbetsgrupper där socialnämnden träffar anhöriga och personal för att komma fram till förslag.
– Det måste jag fundera på. Konstellationen kan bli knepig, då det blir så personligt att diskutera enskilda fall. Ibland tycker jag att vi glömmer bort att de som bor på äldreboende är egna individer, inte en homogen grupp, och alla behöver olika saker, säger Svensson, och fortsätter:
– Jag uppmanar närstående att stötta den boende genom att berätta för personalen vad den här människan behöver och gillar och vad som kan pigga upp dennes dag. Men vi är tacksamma för synpunkter, och det finns många former av samarbeten och kontaktytor.