Pandemin har på vissa sätt varit en tuff tid för kvinnojouren Vändela, som har svårt att rekrytera nya frivilliga när man inte kan mötas som vanligt. När det gäller söktrycket från våldutsatta kvinnor som behöver stöd har det sett ut ungefär som vanligt, samtidigt som det ökat på andra håll.
– Om man tittar nationellt så har sex av tio jourer haft en ökning, berättar Eivor Holmqvist, ordförande i föreningen.
Socialministern Lena Hallengren besökte kvinnojouren under en dryg halvtimme för att få höra mer om deras verksamhet, och hade sällskap av kommunalrådet Dan Nilsson (S) och barn- och utbildningsnämndens ordförande Marcus Fridlund (S). Hon tror att behovet av stöd hos våldsutsatta kvinnor är stort, med tanke på att många tvingats spendera mer tid hemma under pandemin.
– Det kan vara så att det finns ett uppdämt behov just nu.
Samtalet på kvinnojouren kommer även in på det faktum att mäns våld mot kvinnor tidigare setts som ett "kvinnoproblem" och inte som ett generellt samhällsproblem. Malin Wimmerström, en av de frivilliga i jouren, menar att män måste ta ett större ansvar.
– De måste resa sig upp och säga att "det här är inte okej". För oss kvinnor kan alla män man möter vara potentiella misshandlare och våldtäktsmän. Män måste börjar reagera mer på det, och engagera sig.
Dan Nilsson håller med om att synen på mäns våld mot kvinnor måste förändras, och ger ett exempel på vad de lokala politikerna gör i frågan just nu. I samband med budgetarbetet finns det planer på att införa nya rutiner inom kommunens verksamhet, som ska hjälpa till att upptäcka om någon anställd är utsatt för våld hemma.
– Det handlar om vad man ska tänka på, och vilka signaler ska behöver vara uppmärksam på. Arbetsplatsen är viktig, det är en stor del av ens vardag.
Lena Hallengren lyfter också fram den satsning som regeringen gjort på att utöka stödet till kvinnojourerna. Det höjs med 135 miljoner per år. Hon ser civilsamhällets engagemang som viktigt och angeläget även i vårt välfärdssamhälle.
– Ibland säger man att "vi hade inte klarat oss utan anhöriga", till exempel. Men skulle det verkligen vara önskvärt, att vi gjorde det? Många vill ju göra gott, göra nytta och skillnad. Och då ska man få det stöd man behövs så man orkar göra den här insatsen.