Småländsk cellokonst på elitnivå

Visst är det en fest med berömda solister som från fjärran gör nedslag här i Västervik. Lite då och då händer det också, till exempel inom Camerata Nordicas ram. Men går något upp mot tillfället då en av "våra egna" visar samma klass?
Igår kväll hände det i Bryggaren, med Camerata Nordicas egen solocellist, Per Nyström. Som liten var han en alldeles vanlig grabb i Hultsfred. Nu är han en av Sveriges mest fängslande cellister. Glädjen att han trivs bland cameraterna är lätt att dela.

Senast han var här, det är bara några veckor sen, spelade han i Tingshuset med sin nybildade stråkkvartett, Goldkvartetten. Nu fick vi ett nytt, bokstavligt kraftprov på hans kapacitet i Robert Schumanns Cellokonsert i a-moll. Den spelas utan satspauser, som ett enda långlopp, späckat med hinder.
Inledningen är så intensiv att den snabbt binder lyssnaren. Och Per Nyström har just den där omistliga förmågan att gestalta häftigheten, lidelsen i Schumanns verk. Den kraften har i sanning inte alla internationellt upphöjda cellister.

Hur skulle det då gå med en blandorkester som Orkesterföreningen? Skulle det också där bli en kamp, från solisten mot ensemblen? Nej, och det är en annan skön upplevelse. Självfallet inträffar det hela tiden små små fel i orkestersatsen. Men de irriterar inte, blir som naturliga bilder av livet Det gäller ändå en blandorkester av instrumentalister, från elevnivå hela stegen uppåt yrkesinlånen från Camerata Nordica. Men orkestern har så tydligt utvecklats. Där finns en växande stadga. Den känns både som akut trygghet och försäkran framåt i tiden.
Över fyrtio musikanter handlar det om, under positivt säker och tydlig ledning av Sören Petterson. Han är den erfarne musikläraren som tagit över orkesteransvaret efter Damiano Pegrari, förre musikskolerektorn. Uppenbart arbetar Sören Petterson för att orkestern ska våga sig på både publikdragande och tekniskt avancerade uppgifter. Söndagens konsert var verkligen löftesrik i den riktningen.

Per Nyström och Schumann-konserten var kvällens finalnummer. Innan dess hade orkestern hunnit med Ouvertyren till Beethovens Coriolanus, ödesmättad även den.
Schuberts älskade Symfoni nummer 8, "Den ofullbordade" fullbordade första aktens musik och byggde därmed upp en helt annan stämning, livsbejakande och romantisk. De två satser Schubert hann med i sitt arbete med den symfonin är så avrundade att varje sats kan fungera som fristående verk.

Andra akten inleddes med Mendelssohns populära och tacksamma (inte minst för orkesterns brass) Bröllopsmarsch i Shakespearedramat "En midsommarnattsdröm".

Man kan tycka att det omväxlande programvalet borde ha attraherat en större publik än söndagens. Men kanske är det så att det just nu händer så mycket på musikfronten att alla som vill inte har chans att vara med, vare sig ekonomiskt eller med tanke på tiden. De två senaste dagarnas händelser i Bryggaren är ljusstarka exempel på detta.

Men åter till konsertfinalen och en liten kommentar. Nog hade urladdningen med Schumann tagit på Per Nyström! Men i glädjen efter "allt i hamn" och publikens "handgripliga" bön om extranummer gjorde han ett väl balanserat val. Det blev "Sarabande" ur en av Bachs solosviter. Det lugnet var dessutom hälsosamt med tanke på vad uppspelta ben skulle kunna ställa till med i halkan ute på Spötorget.