Utmärkelsen som Årets landsbygdskommun i december var en stor framgång. En bekräftelse och belöning för flera års målmedvetet arbete – inte bara av Lotti Jilsmo förstås, men som kommunens landsbygdsutvecklare kunde hon ta åt sig en stor del av äran när priset delades ut.
Juryn i Hela Sverige ska leva, som står bakom priset, lyfte särskilt fram några punkter. På landsbygden finns åtta servicepunkter med tillgång till datorer, internet och information, kommunen arrangerar förbättringspromenader där alla som vill får vara med och det finns samlingslokaler i en rad mindre samhällen. Också dialogen mellan kommunen och de boende ansågs vara viktig.
– Det var extra roligt. Det är nog det viktigaste vi gjort, säger Lotti Jilsmo.
– En del, både politiker och tjänstemän, kan känna att det är lite jobbigt att möta medborgarna. Men jag tycker att de flesta brukar vara förnuftiga. Det är mycket bättre att vara ute tidigt och informera, än att hålla på och utreda och vänta för länge.
Lotti Jilsmo har städat men arbetsrummet ger ändå ett, vad ska vi säga, ”engagerat” intryck. I fönstret står några pelargoner som får övervintra på kontoret. Bakom en stol står prischecken till Årets landsbygdskommun, ”diplomet tog Tomas” (Kronståhl). På väggarna fullt med bilder, tidningsklipp, utskrifter. En knapp med texten ”Sverige är större än Stockholm.”
Vid skrivbordet hänger en storkarta över kommunen med post it-lappar i olika färger. Färgsystemet har brutit samman, men lapparna talar bland annat om bredbandsutbyggnad, landsbygdslotsar och olika satsningar. Allehanda projekt, helt enkelt.
– De här kan vi ta bort nu. I Odensvi och Hummelstad är det bredband på gång, säger Lotti och plockar ner ett par pappersbitar.
Intresset för landsbygdsfrågor väcktes när hon utbildade sig till företagsekonom i Hultsfred och efter skolan fick jobb i föreningen Rockparty. Föreningen arrangerade Hultsfredsfestivalen, och hon slogs av hur stort engagemanget var. Vilken kraft! 6 000 personer – ”från kids till 80-åringar” – jobbade tillsammans mot ett gemensamt mål. För några var det glamoröst och glassigt, som att bjuda Ozzy Osborne på godis, men för de allra flesta var det ett slitigt jobb i det tysta. Tömma bajamajor, vara parkeringsvakter eller städa på campingen, till exempel.
Alla var dock lika viktiga. Tillsammans gjorde de något stort.
– Det fanns en stolthet i Hultsfred, som jag inte märkt i andra kommuner. Alla visste också vad Hultsfred var.
Efter Hultsfred jobbade Lotti Jilsmo på Hela Sverige ska leva, organisationen som korar Årets landsbygdskommun. Hon pendlade till kontoret i Stockholm ett par dagar i veckan, men skötte annars en stor del av jobbet i Västervik, dit hon och sambon Fredrik hade flyttat.
Jobbet var kul och viktigt, men också ganska abstrakt och teoretiskt. Mycket planer och program. När tjänsten som landsbygdsutvecklare i Västervik inrättades 2011 kände hon direkt att det var något för henne. Hon ville jobba mer praktiskt och direkt med människor på lokal nivå.
När hon slutade på Hela Sverige ska leva skojade hon om att Västervik minsann skulle bli Årets landsbydskommun inom fyra år. Lycka till, sade ordföranden, som nog inte trodde att chansen var stor.
– Västervik hade precis stängt flera landsbygdsskolor, så det kändes nog lite långsökt. Men vi klarade det faktiskt inom fyra år. Precis.
En viktig del i tjänsten är att visa på skillnader i hur politiker och tjänstemän behandlar stad respektive landsbygd. En del skillnader kan vara motiverade, men många uppstår bara av vana eller kanske slentrian. Många av kommunens politiker och tjänstemän kommer själva från staden Västervik, vilket också påverkar.
Lotti Jilsmo pekar ut mot Stadsparken utanför.
– I vintras spolade kommunen upp en isbana där. Jättekul, förstås. Men sen såg jag en bild på Facebook med tre pappor som spolade en bana i Totebo, mitt i natten. Jag vet inte om kommunen ska göra det överallt, heller, men det visar hur olika förutsättningarna är.
Lika viktigt som samhällets insatser är attityden bland dem som bor på landsbygden. Lotti Jilsmo talar om det engagemang och stolthet som finns på många mindre orter. Boende fajtas för sin lokala service, engagerar sig i utbyggnaden av bredband eller jobbar som volontärer med att packa upp varor i affären. Det är vanligt på riktigt små orter, som inte heller minskar särskilt mycket befolkningsmässigt. Det stora problemet med avfolkning finns på ”1000-orterna” Överum, Gamleby, Gunnebo och Ankarsrum. Bland unga är bilden av den egna orten däremot ofta negativ och många vill flytta därifrån. Lotti Jilsmo kallar det myten att man måste flytta för att bli något.
– Jag växte upp i Eskilstuna, en ganska stor stad som precis passerat 100 000 invånare. Ändå ville jag själv flytta därifrån så fort som möjligt när jag var i 15-årsåldern. Jag hade också gått på den där myten, som jag nu kämpar emot.
– Attityder är jätteviktiga, både till sig själv och samhället där man lever. Självklart ska vi inte hindra någon från att flytta, men jag tycker att vi ska fokusera mer på dem som faktiskt vill bo kvar. De ska känna sig viktiga. Nu är nästan allt fokus på dem som flyttar, oavsett om det är från eller till Västervik.
Några dagar efter intervjun är det möte i den nya sporthallen i Totebo. Vad ska hända med den nedlagda skolan? Mörkt och kallt ute; kanelbullar, vita plastmuggar och kaffe i pumptermos inne. På plats är folk från Totebo IF, samhällsföreningen, kommunen och bostadsbolaget. Och Lotti.
Hon antecknar i telefonen, pratar om att skolan är stor och kanske kan delas upp i olika delar och lanserar idén om ”närarbetsplatser” för småföretagare och hemarbetande. Berättar om föreningen Grytgöls IF i Östergötland, som engagerat hela samhället och gjort stora insatser i det östgötska samhället. Kanske kan det inspirera Totebo?
– De gör massor. Det är en fotbollsförening, men fotboll är nog faktiskt det de är sämst på.