Slaget vid Poltava dagsfärsk politik

Relationerna mellan Ryssland och Ukraina är ämnet för Bo Ture Larssons utrikeskolumn i dag.

Västervik2009-01-19 00:06
Bo Ture Larsson
Det är 200 år sedan Sverige avträdde den finländska riksdelen till Ryssland. Och det är 300 år sedan slaget vid Poltava, i Ukraina, satte punkt för Sverige som europeisk stormakt. I världshistorien är Sveriges och Finlands öden bara en bisak. Det är annorlunda med slaget vid Poltava. Nederlaget den 28 juni 1709 och Karl XII:s flykt över gränsen till det osmanska, turkiska väldet, markerar Rysslands inträde på scenen som ledande stormakt. Det Europa som fascinerats av Karls segrar över fiender i alla riktningar erkände Peter den stores förnyade Ryssland som den viktigaste partnern i norra och östra Europa. Detta kan vara värt att minnas. Men det sker olika. I Sverige är Poltava avgjort historia. I Ryssland och Ukraina är Poltava dagspolitik. Händelsen blir klangbotten till tvisterna om gasen, om Krimhalvön, om dess ryska flottbas Sevastopol, om ukrainska och ryska språkens ställning, om vilka politiker som går Kremls eller Vita husets ärenden...I tidskriften "Ryssland i världspolitiken" listar redaktören Fjodor Lukjanov olika jubileer som påverkar dagordningen för hans land i år. Outtömliga möjligheter för politiska spekulationer utlovar 300-årsminnet i juli av slaget vid Poltava - och både Ryssland och Ukraina kommer utan tvivel att ge sitt bidrag till "grannsämjan".(Lukjanov är svenskspråkig - en anledning till att han titt som tätt förekommer i svenska massmedier med kommentarer till utvecklingen i Ryssland.) Lukjanov sätter citationstecken runt "grannsämjan" - för den är som bekant inte den bästa, alltsedan Kremls kandidat 2004 förlorade till Viktor Jusjtjenko i Ukrainas presidentval och denne drivit på för att hans land skall bli medlem inte bara i EU utan även i Nato. Ryssland firar Poltava som den gången man tilltvingade sig respekt av grannarna i väst. Men det handlar också om relationen med Ukraina. Ett exempel: Kosackledaren Ivan Mazepa, tidigare lierad med Peter den Store mot den gemensamma fienden Polen, hade satsat på Karl XII i hopp om att få styra en självständig stat i Ukraina. Mazepa flydde med Karl och dog i Bender samma år. I rysk historieskrivning betraktas han som förrädare, en i raden av ukrainska ledare som utnyttjat tillfällen när den ryska staten varit svag och anslutit sig till Rysslands fiender för att främja sin sak. Med Viktor Jusjtjenko som den senaste i raden. Kremls inställning till Ukraina pendlar mellan försäkringar om att absolut inte ha några anspråk på dess område till att ifrågasätta dess existens som stat. I väst präglas känslorna av besvikelse inför Ukrainas inrikespolitik, när de folkvalda ägnat mer tid åt maktkamp än åt att förverkliga förväntningarna från orangerevolutionen 2004. Kreml har intresse av att underhålla föreställningen om Ukrainas nuvarande ledare som inkompetenta. Tyvärr behöver man inte anstränga sig särskilt mycket. Förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, alltjämt välsedd gäst i maktens boningar, även Kreml, anser att ett äkta självständigt Ukraina är avgörande för att det globala systemet skall fungera. Men han varnar för att nu ta med landet i Nato och därmed flytta alliansens gränser nära nog till Moskvas omgivningar. Ryssarna skulle inte klara av det känslomässigt, hävdar han. Kanske receptet för att slippa flera Poltava, eller Georgien: lite björnpsykologi.
Utrikeskrönika
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!