Skön julfinal med Carl-Henrik Fernandi

Svenska solosaxofonister med namn som nått utanför Sverige? Jodå, de finns.
Mest naturligtvis inom jazzen, som ?Dompan? (80 år för knappt två veckor sen). Men även virtuoser med andra repertoarvägar. Sopransaxens Påhlsson och tenorsaxens Stengård är särskilt omskrivna namn. Är då Carl-Henrik Fernandi (VT 27.12) nästa, stora namn?

Det går att fråga sig. Hans förutsättningar är lysande. Alltså vad gäller personlighet, teknik, omdöme, fantasi, känslighet, scenisk attraktion.
Vid 30 års ålder är han redan så mångkunnig på sina två huvudinstrument, sopran- och altsax, att han säkert även kan bli en föregångare - och därmed lärare för nästa generation saxofonister.

Hittills har vi lärt känna Carl-Henrik som ?klassisk saxofonist?. Bara det vägvalet har givit honom ett namn som börjar växa inom landets musikkretsar.
På onsdagskvällen i Marieborgskyrkan tog han ett annat grepp och spelade jullåtar! Totalt femton nummer som alla, på olika sätt, är förbundna med vår julmusik. Det finns ju hur mycket som helst. Ja, vi skulle säkert kunna fira jul en månad utan att repertoaren tröt.

Programmet drog både åt det klassiska, kyrkan, visan, tomteskoj, jazzen och åt de kända bravursångerna där saxofoner kan vara en så perfekt ersättning för mänsklig röst. Det jazziga draget förstärktes av att Carl-Henrik hade med sig en ny samarbetspartner, Jonathan Fritzén. Termen ackompanjatör är missvisande för Jonathan Fritzéns roll som jämbördig med Carl-Henrik. Det är inte minst detta som gjorde den aktuella konserten till en så skön upplevelse.

Jag råkar veta att deras gemensamma repetitionstid har varit kort. Ändå märks aldrig den ringaste osäkerhet dem emellan. Jonathan har inte, som Carl-Henrik, ?passerat? Musikhögskolan i Stockholm. Han går tredje året men visade inga som helst - vad man nu ska kalla det - elevtecken.
I Jonathans eget soloinslag, ?Rudolf med röda mulen?, skojar han till det så att man häpnar, både över leklusten, hans keyboards resurser och, mitt i alltsammans, den konstnärliga viljan. De flesta av konsertens arrangemang har annars de två byggt upp tillsammans.

Som julkonsert höll sig spellistan till mönstret. Utförandet däremot, det låg milslångt från standard!
Med allt från Grubers ?Stilla natt? över Schuberts ?Ave Maria?, Berlins ?White Christmas?, Ellingtons ?Come Sunday? till Lloyd-Webbers ?Pie Jesu?.
?Pie Jesu? blev också alldeles speciell genom en musikaliskt fyndig duett sopransax-keyboard! Även några andra av bearbetningarna, till exempel Nordqvists ?Jul, jul, strålande jul?, växte till äventyr man sällan, kanske aldrig, hört.

Carl-Henrik Fernandi växlade mellan sina två instrument, enstaka gånger inom samma nummer för att spetsa till det.
Annonserna hade talat om Bach, Schubert och Ellington. Men Bach gick inte att hitta på programbladet. Allt löste sig dock genom extranumret, den ?Ave Maria? där Gounod lånat temat ur Bachs Wohltemperiertes Klavier!

Carl-Henrik Fernandi är en balanssäker lindansare, både på sopran- och altsax, Vad som möjligen skiljer ut hans konstnärskap mellan de båda instrumenten är den ytterst personligt intensiva, ädla ton han trollar fram ur sin altsax!

Bakom kulisserna kallades onsdagens tillställning en ?tryout-konsert?, alltså ett test för att kolla publikintresse och utfall. Ett antal till ingår i turnéplanen. Konserter har ju också en kommersiell sida. Om inte någon organisation bjuder på evenemanget måste det bära sig. Det här testet bör ha ökat tryggheten. Kyrkan kändes fullsatt!. Och att publiken gärna skulle komma tillbaks märktes på applåderna.
Möjligen kunde ett par nummer ha strukits. Eller en paus varit inlagd. Femton nummer i rad på så lungkrävande instrument som saxofoner är på gränsen även för vad ett ungt bröst mäktar.