Skön gitarrkonst i Tingshuset

Ibland dyker tillfällen upp då man helt enkelt inte kan låta bli att undra över vad som styr människors liv, särskilt stora andars. För att, som exempel, Mozart skulle hinna vad som var "programmerat" i honom fick han börja komponera innan han hade lärt sig läsa. Han skulle ju bara hinna bli 36.
En tonsättare som ingick i con amores fredagskonsert i Tingshuset, spanjoren Joaquin Rodrigo, kom inte igång på allvar förrän han närmade sig de 40. Men han skulle ju bli nästan 100 så han hann ändå mycket. Kämpade på länge.
Två av konsertkvällens andra tonsättare blev knappt 50. De orkade inte lika mycket som geniet Mozart, men ändå en hel del som fortfarande lever. Jag tänker på ittalienaren Mauro Giuliano och ungraren Johann Kaspar Mertz. Båda var verksamma under första hälften av 1800-talet.

Han som spelade för oss denna innehållsrika kväll var Jakob Henriques, ung svensk gitarrist som gick ut Musikhögskolan i Stockholm 97 och sedan dess har hunnit skapa sig ett aktat namn som solist. Inte bara i Sverige utan lika mycket i norra Italien och allra senast i USA, inte minst efter framgångar i internationella tävlingar.
Här i Västervik har han väl aldrig spelat förr. Men i Vimmerby har jag hört honom, i det som i varje fall då hette Stockholms Gitarrtrio. Och sedan förra våren håller han i "Musikdagar i Gryt", en alldeles svensk vårfestival, inte särskilt långt härifrån.

Västervikskonserten var ett slags final på tre dagars jobb här, på flera av skolorna där musik är prioriterad. Även på Visskolan har han varit och med sin konst visat eleverna där vad man kan få en gitarr att uträtta mer än att kompa Taube-låtar.
Hans konsert började urklassiskt med en Bach-Sonat. I original är den skriven för soloviolin men även av Bach omarbetad för cembalo. Henriques har utgått från den varianten men ligger någonstans mittemellan med finstämd dragning åt violinen. Publiken började applådera redan efter andra satsen, fugan, och det är lätt att förstå. Det är i den satsens final konserten blixtrar till för första gången.

Den ton Jakom Henriques vinner ur sitt instrument är underbart skön.
När det gäller gitarrer är det inte som på violinområdet. Några gamla "Stradivarier" handlar det sällan om. Dagens bästa instrument är oftast unga och kan t o m vara byggda i Sverige. Jakobs är bara något år och börjar - enligt honom själv - att mogna.
Gitarr förknippar vi ofta med Spanien. Rodrigos "Sonata Giacosa" från 1960 var därför ett utsökt val. Även om Rodrigo var en stark beundrare av barocken skiner hans flamencotemperament igenom och vässar formuleringarna.

Så långt i akt 1. Efter paus väntade mer virtuosa inslag. Först "Rossiniana No 1" av Giuliano, själv överdängare på gitarr och berömd runt om i Europa för det redan som tonåring. Rossinianan, närmast en hyllning till idolen Rossini, ligger förbluffande säker i Henriques händer.
Detta gäller även i konsertens sista, ordinarie nummer, trots att karaktären där är helt annorlunda, inte så lite kryddad av ungersk glöd.

Varm tacksamhet naturligtvis, från publiken. Och den var stor. Den här helgen är på något sätt vigd åt gitarren. I morgon kväll är det västerviksgitarristen Christer Davidssons tur, på Orkesterföreningens. konsert i Bryggaren. Han får visserligen inte lika stort utrymme som Jakob Henriques i går kväll. Men "Cavatina" ur Deer Hunter i Christer Davidssons grepp låter lovande.
Appålderna i Tingshuset ville inte ge sig. Och till sist sade Jakob Henriques:"jag kan en til"". Och satte sig åter ner och spelade Francisco Tárregas "Lagrima". Lugnt romantisk och harmonisk, precis som ett extranummer ska vara för att vi ska må bra även därute i mörkret efteråt.