Skilda uppfattningar om verkligheten

Stundom talade man helt förbi varandra - men på det stora hela höll de sig ändå till kärnfrågorna klimatet, skolan, jobben och vården. Göran Hägglund drev en tydlig kritisk linje gällande upphovsrätten och gick så långt att han kallade en ansenligt stor del av de svenska väljarna för "uppkäftiga nätproffs". Den underhållande retoriken underbyggdes med argument om upphovsrättens betydelse och paralleller till patentlagstiftningen demonstrerade nödvändigheten med tydligare lagar. Maud Olofsson har en mer liberal inställning till den yngre generationen. Hon talade om "online livets friheter" och hur hon tillhör en generation som inte förstår sig på allt det där med internet. Hon lyfte också fram det unga företagandet i Sverige och hävdade att ungdomsarbetslösheten kan stävjas genom att sporra det. Förvisso är det bra och nödvändigt att förenkla för mindre företag och uppmuntra människor att driva egna verksamheter. Men när näringsministern som exempel nämner "ett par killar i Umeå som säljer trumljud och beräknas omsätta miljontalskronor" så undrar man var verklighetsförankringen finns. Olofsson säger själv att hon är positivt lagd, kanske kan man låta henne få vara det när så många andra, i en kristid som den varande, inte förmår det. Lars Ohly var som han ofta är i debatter, mer ironisk än förberedd, och inledde flera av sina anföranden med ett "grattis!". Gratulationen var adresserad till regeringen för alla misslyckanden han anser att de gjort sig skyldiga till under mandatperioden. Ohly ägnade dock själv mer tid åt att prata om dåtiden och den röda guldåldern på 70- och 90-talet än att formulera visioner för framtiden. Vad är då de stora skillnaderna mellan regeringspartierna och oppositionen? Tydligast ser man att de stora skiljelinjerna ligger i hur man ser på individen och ansvar. Borgerlig politik syftar till att ge individen mer makt. Med mer makt följer mer ansvar. Den röd-gröna politiken formuleras som "det var bättre förr" eller som Peter Eriksson gör som uppehåller sig vid "fler livschanser" och behovet av att ge människor möjlighet att komma tillbaka. Han utgår från att alla kommer hamna snett i tillvaron förr eller senare och vara i behov av statligt skydd och vägledning. Då slår man inte vakt om människors möjligheter utan förstärker svagheterna. Det är en ganska dyster människo- och framtidssyn som levereras inför semestern från de folkvalda i oppositionen, oavsett vilken verklighet man lever i.