Men det är inte, som det brukar vara, den sittande regeringen som är i blåsväder utan toppar inom socialdemokratin. För Eva Franchells uppgifter om turerna bakom den famösa avvisningen av de två egyptierna 2001 innebär att hela denna infekterade fråga rivs upp igen - med betydande skadeverkningar för Göran Persson och Thomas Bodström. Som dåvarande utrikesminister Anna Lindhs pressekreterare och tillika personlige vän måste Franchell sägas tillhöra de mer välinformerade om vad som egentligen förevar när beslutet togs att låta amerikanska CIA överta transporten av egyptierna redan på svensk mark. Hennes nu nyutkomna bok Väninnan - Rapport från Rosenbad innehåller flera interiörer från socialdemokratins maktcirkel, men det är hennes avslöjanden kring avvisningen som verkligen upprör. Franchell ger bilden av att Göran Persson mer eller mindre tvingade Lindh att ta ansvar för avvisningen trots att det egentligen var en fråga som sorterade under justitiedepartementet. Persson har i efterhand gjort allt för att distansera sig från ärendet. Men hennes enkla påpekande, att det ju hade varit absurt om Lindh själv tagit det laddade beslutet att avvisa egyptierna och först därefter berättat det för statsministern, är faktiskt nog för att man kan fråga sig varför inte Persson tydligare ställts till svars för detta. Hon anklagar också dåvarande justitieminister Bodström för lögn då han hela tiden påstått att han inte vetat om någonting förrän efter jul samma år. Han skall ha blivit föredragen ärendet åtminstone redan den 17 december. Bodström är nu KU-anmäld för att frågetecknen skall rätas ut, och Persson har lämnat en tämligen lam skriftligt kommentar. Bodström vidhåller att han inte fick kännedom om beslutet förrän efter jul. Båda understryker (förstås) att det var ett kollektivt regeringsbeslut. Det understryks också att det förstås inte var Lindh som var ensam ansvarig. Men faktum är att det var ett bekvämt sätt att undkomma frågan att faktiskt låta henne stå som ansvarig - efter sin död, då hon inte kunde försvara sig. "Mitt yttersta mål är självklart att Anna inte ensam skall stå med ansvaret för detta brott mot folkrätten", säger Franchell. Och det kan man gott tycka. Anna Lindh var nu en durkdriven proffspolitiker och inget helgon som hon ibland framställs, men det betyder inte att hon ensam skall behöva klä skott för beslut som i efterhand seglat upp som rättsskandaler, för det var precis det det var frågan om. Det svenska agerandet mot egyptierna 2001 är en skam för nationen. Fram träder nu bilden av att behandlingen av den avlidne Anna Lindh dessutom är en skam för några av hennes så kallade vänner i regeringen.
