Stenhamra är ängsmark på stadskartan från 1907.
– Hur blir det ett hål mitt i stadsbilden?
Den retoriska frågan är Olof Nimheds. Han är chef för Västerviks museum och VT stämde träff med honom och Eva Andrén, också från museet, för att få veta mer om platsen som blivit alltmer aktuell den senaste tiden.
Stenhamraparkeringen ter sig nog ganska konstig, sedd med moderna ögon. En stor "tom" plats nära vattnet, nästan i centrum, som används för parkeringar. "Slöseri" tänker några bevisligen, eftersom det funnits och finns färska planer för att bygga bostäder på parkeringen.
Mer om det lite senare.
Helt konstigt är det inte med en parkeringsplats så klart. Det behövs parkeringar i en stad och Stenhamraparkeringen är en av de största.
Men längs Hamngatan vittnar den gamla tegellängan om tider som flytt, om vad som fanns här innan man började att parkera.
Vi tar det hyfsat mycket från början.
I närområdet berättar gatunamnet "Norrtullsgatan" om att i närheten gick stadsgränsen, och genom tullen eller porten beviljades man inträde till staden.
Då, kanske på 1600-talet, låg inte mycket alls utanför stadsgränsen, det var ängar och en del skog kan man tänka. Så sent som på stadskartan från 1907 är Stenhamra ängsmark. Utanför stadsgränsen är det ganska tomt även så sent i historien.
Det fanns så klart sommarhus och annat smått byggt "på landet" men det var inte förrän 1912 som Sankta Gertruds sjukhus stod klart. Sjukhuset hjälpte till att göra Västervik större när marken mellan sjukhuset och staden började att bebyggas, i maklig takt ska tilläggas. Det är väl egentligen inte förrän i närtid som det helt byggts ihop.
Men långt innan dess uppfördes epidemisjukhuset i trakterna kring Reginelund. Stenhamra var en slags buffert mellan staden och sjukhuset dit smittade av farsoter genom tiderna transporterades under många år.
– Det låg på lagom avstånd från staden, där kunde man inte ha en sådant på grund av smittorisken.
Det är Olof Nimhed som pratar igen.
– Den ursprungliga stadsgränsen gick innan Stenhamra, platsen ingick inte i staden.
I utkanten av området låg också en tomt som betecknats Brännaregården, där ett brännvinsbränneri huserat. Sådan verksamhet låg också utanför staden, på grund av brandrisken.
Men om det var tomt på tomten innan skulle det bli ändring på det, men egentligen inte förrän 1904 och framåt. Vi tar alltså ett långt historiskt kliv nu, där Stenhamra under tiden varit obebyggt.
Carl Flink hade flera år tidigare etablerat sig i Västervik. Han var stenhuggare och hade granitförädlingsverksamhet som snabbt växte. Bröderna Oscar och Fredrik tog anställning. Men snart slog man ihop påsarna helt och bildade Bröderna Flinks Stenhuggeri. Carl behöll också sin egen firma.
De flyttade in förädlingsverksamhet, som de förut haft vid de olika stenbrotten utanför staden, till Stenhamra. Därav namnet "sten". Man slog ihop små enheter till en stor med andra ord.
Längst till höger i bild ser man längan längs Hamngatan. Av den andra bebyggelsen finns inte mycket kvar idag.
Nu blev det storskaligt och man samlade mycket på en plats. Och så började man att bygga. Det blev flera verkstadslängor. Och se, nu får längan längs med Hamngatan sin förklaring. Den, liksom de andra längorna man kan se på bilder, byggdes av tegel från Almviks tegelbruk och bör haft skiftande funktioner under årens lopp.
Innanför längan låg ännu större verkstäder och byggnader där man bearbetade sten, bland annat den så kända Västerviksgraniten (det är i och för sig inte granit om man ska vara noga, det är diorit).
Stenen blev känd vida omkring.
– På så sätt är ju platsen i sig viktig för Västerviks historia med den rika stenindustrin, enas både Olof och Eva om.
Stenbearbetning kräver sin plats, mycket av jobbet skedde utomhus. Och här låg man bra, inte minst på grund av närheten till vattnet. Man kunde ta emot stenlaster, som bekant är tungt att transportera, via Gamlebyviken, bland annat från brottet vid Källsåker.
På tjugo- och trettiotalet upplevde stenindustrin i Västervik en riktig guldålder. Flera stenhuggerier fanns då, man hämtade sten från runt 90 större och mindre stenbrott i kommunen.
Bröderna Flinks Stenhuggeri när det begav sig runt 1920. Längan till vänster borde vara en länga som låg strax bakom den länga som finns kvar idag, på Hamngatan.
Men det höll inte i längden. Under sextiotalet började vågen ebba ut, Bröderna Flinks verksamhet säljs, och går strax efter det i konkurs. Innan det, 1933 hade man förresten passat på att skänka "Den spejande sjömannen", till staden, för att fira 500 år med stadsprivilegier.
Och på den vägen är det. Den blomstrande platsen, högljudd och dammig kan man föreställa sig, blev så sakta tom igen. Perfekt för en parkering, med andra ord.
Men Gula villan då?, undrar den som har ögonen med sig.
Du menar Flinkska villan?, kontrar den som kan historien.
Villan byggdes nämligen som bostad. Där bodde delar ur Flinksläkten länge, även efter att stenföretaget gått i graven.
Idag finns i den verksamhet för individer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det berättar Joakim Nyman, som är socialchef i Västervik.
– Idag fungerar den som en slags hub, kan man säga. Man samlar in material, bland annat från företag, och det sorteras och görs iordning där. Sedan går det iväg till Centrumgården.
Gula Villan, eller Flinkska Villan, kan komma att rivas för att ge plats åt nya bostäder.
Där förädlar man materialet, som bland annat kan bli lekmaterial och annat till förskolor i kommunen.
Nu är vi framme vid där vi är idag och Solhemsgruppen vill bygga bostäder i området. Ett så kallat markanvisningsavtal har undertecknats.
Men först finns saker att utreda och förslaget har både hyllats och ifrågasatts. Parkeringarna har varit en fråga, om verkligen bara ett bolag ska erbjudas att exploatera området en annan. Än har vi inte sett slutet på det hela.
Och om villan kommer att finnas kvar är ännu inte bestämt, den kan komma att rivas och ge plats åt bostäder, återigen.
– Det handlar i så fall om flera år innan det sker, säger Joakim Nyman.
Olof Nimhed har en ganska osentimental inställning till det hela. Huset har inget stort kulturhistoriskt värde, det är inte kulturmärkt på något sätt.
– I så fall som en påminnelse om den rika stentraditionen i Västervik. Men ska man spara den för det, är den tillräckligt viktig för det?
– Det är upp till andra att bestämma men för att bevara något måste det också finnas en anledning till det, ett användningsområde och det allmänna måste vara beredda att betala för det.
Längan då? I planerna finns ritningar på hur det kan komma att se ut. Redan idag byggs en restaurang i delen närmast staden. I planskisserna för området ser man fler verksamheter.
Och där är vi idag.
Vi får se vad framtiden bjuder på, där på hålet mitt i stadsbilden.
Stenhamraparkeringen med den gamla längan till höger i bild.
Projektbeskrivningen visar att man vill bygga nya bostäder och lokaler för publika verksamhter i längan.
Så här tänker man sig att Stenhamra kan se ut när det är klart.