"Ska det behöva ske en dödsolycka till?"

Sorgearbetet efter sonen pågår ständigt men nu efter två och ett halvt år börjar Veronica Bergh ta till sig vad som hänt. Eller rättare sagt vad som inte hänt.
- Det kan aldrig kosta för mycket att göra i ordning och få övergången och spåret säkert, säger hon.
I början, direkt efter olyckan, engagerade hon sig stenhårt och kontaktade en rad myndigheter, Banverket, polisen, kommunen med mera.
- Rapporten om att det var fri sikt vid olycksplatsen kunde jag inte acceptera. Jag var på platsen och kontrollerade och mätte. Övergången var inte alls säker. En nioåring hade inte fri sikt utan var tvungen att komma ut på spåret för att kunna se om det kom något tåg.

Hon agerade och fick vissa saker åtgärdade ganska omgående. En papperskorg som skymde sikten togs bort. Likaså plockades plexiglasskivorna på väntkurens kortsidor bort. Det förbättrade sikten. "Armarna" förlängdes vilket försvårade att cykla igenom övergången.
- De ansvariga kanske tycker att de har gjort tillräckligt. Men varför ska det behöva ta sådan tid. Olyckan med min son skulle inte ha hänt om de ansvariga hade satt sina planer i verket om säkrare övergång, säger Veronica Bergh.
- Hela första halvåret höll jag på och jagade de ansvariga men sedan orkade jag inte längre, jag var tvungen att sörja också.
- Jag har i mina kontakter med Banverket fått höra att det ska vara klart då och då men inte har det hänt något. Jag fick besked om att övergången skulle åtgärdas så att den var klar i september. Inget hände. Det senaste jag hört är att arbetet ska igång under november.