Sjukhemspersonal på glad återträff

Idén att återförena så många som möjligt av dem som arbetade på Gamleby sjukhem under 1950-talet föddes för bara någon månad sedan. De som ägnat mycket tid åt att ringa och forska efter före detta anställda är Lily Jonsson och Eivor Andersson från Gamleby.
- Jaha, säger Lily när jag träffar henne och arbetskamraten Eivor hemma i Lilys kök, tänk det var din Arne som sa till mig när vi möttes i affären: Ska inte ni som jobbade på sjukhemmet för 50 år sedan träffas, ni var ju ett sådant härligt gäng.
Och att det måste ha varit ett alldeles särskilt glatt gäng som skötte om de boende kan man lätt förstå när man tillbringat några timmar med att lyssna på när Eivor och Lily pratar minnen. Skratten blir många och hjärtliga.
- Du Eivor, säger Lily, var nog den största pedanten som vi hade. Jag minns att du inte tålde att något stod fel på hyllorna. I toalettpappersförrådet gick du och ställde alla rullar så texten Edet var vänd åt rätt håll.
Eivor håller med och berättar att hon nyligen träffat en gammal arbetskamrat som sa att:
"Jag tänker alltid på dig när jag ser blomkrukor i något fönster som är matta och grå, du smörjde alltid in våra på sjukhemmet med paraffinolja så de blänkte bruna och fina."
- Ordning och reda och att aldrig slänga något som går att använda har varit mitt måtto, säger Eivor.
Hon minns att hon ibland blev utsatt för en del skämt för sin vana att ta till vara på allt.
- En gång hade råttorna byggt bo i några stora rullar med fetvadd som låg på vinden. Vaktmästarna rullade ut alltihop i korridoren och ropade sedan på mig och frågade om de fick lov att slänga det eller om jag tyckte att det var något hörn som jag ville ta vara på.
Både Lily och Eivor kan intyga att samtidigt som det fanns plats för mycket hyss och skämt så var det hårt arbete som gällde. Alla arbetade heltid, ofta mellan sju på morgonen och tio på kvällen med lediga timmar mitt på dagen. Bara var tredje helg var ledig. De som inte var gifta bodde i personalbostäder på sjukhemmet.
- Det fanns två avdelningar, berättar Lily, med 12 boende på varje. För att sköta dem var vi två biträden på varje avdelning. Många var sängliggande och det blev mycket tunga lyft, många av de hjälpmedel som finns i dag fick vi klara oss utan.
Eivor som arbetade 27 år på sjukhemmet minns när hon fick sina barn.
- Det var två månaders ledighet. Någon barnomsorg fanns inte utan jag fick försöka hitta på andra lösningar med hjälp av släkt och vänner. Under tiden jag ammade fick jag pumpa ur mjölk på morgonen så det fanns att ge i flaska under dagen.
Både Eivor och Lily kallar sig för biträden, även om de fått en del utbildning som kan liknas vid den som dagens undersköterskor har. Chef på avdelningarna var en utbildad sjuksköterska och läkare fanns vissa dagar och kunde tillkallas vid behov.
- Det var förstås noga med titlarna, berättas Eivor, men respekten var inte större än att jag vid flera tillfällen gick in till avdelningssköterskan och talade om vad jag tyckte om ett och annat. Jag brukade hota med uppsägning, och då blev det ofta som jag ville. Jag tålde inte när de gjorde förändringar som var dåliga för våra boende.
Eftersom de flesta som arbetade var unga och ganska snart blev giftasvuxna så var möhippor ett ofta återkommande evenemang. Lily plockar fram kort och de båda damerna skrattar gott medan de försöker identifiera alla utklädda gamla arbetskamrater.
Förutom alla glada minnen de fått med sig har båda också träffat sina män genom jobbet på sjukhemmet. Eivor lärde känna sin Arne när han gick och hälsade på sin mamma och Lilys Rolf han brukade komma och vara tomte vid julfesterna.
- Jaha, säger Eivor, skulle jag leva om mitt liv så skulle jag arbeta på Gamleby sjukhem igen, eller på en återvinningsstation.