Torsdag kväll, upprop i popkören. Alicia, Tilde, Moa, Elin, Isabella, Nora, Iroha och ett tiotal tjejer till i är på plats i Medborgarskolans lokaler på Kolonivägen. Det är influensatider och några är tyvärr hemma också.
Lena Strömbäck börjar med lite uppmjukning.
– Och så in med kinderna. Och så låter vi som en häst. . . frust. Dra in genom näsan och blås ut genom munnen, instruerar hon.
Glada skratt bland tjejerna. Lena Strömbäck berättar att det kommit önskemål att nästa vecka sjunga något av Dolly Style (barnfavoriter i Melodifestivalen).
– Jaa. . . Det ska bli kul.
Det går ett förväntansfullt sus genom gruppen.
Sång och dans, och en del teater. Där har ni kursledarens tre stora intressen. Varje vecka leder Lena Strömbäck en danskurs i bugg för vuxna och två popkörer för små respektive lite större barn. Lena är också med i showgruppen Move, som bland annat uppträdde på Tjustgalan förra året; hon sjunger på begravningar, bröllop och dop och uppträder tillsammans med Anna Lundgren för barn i olika sammanhang.
Lena Strömbäck spelade också i nyårsrevyn i säkert 15 år, men har nu tagit en paus sedan några år.
– Motorn är nog att få arbeta med barn. Att ge dem utlopp för sina kreativa sidor. Det är häftigt att få ett vykort från lilla Alva i kören där hon skriver att hon tycker om mig. Den uppskattningen betyder väldigt mycket.
Sedan har hon ett stort eget utrycksbehov också.
– Naturligtvis. Det har jag haft sedan jag kom ut för 40 år sedan, och kommer säkert ha kvar tills jag trillar av pinn. Jag blir lycklig helt enkelt.
Intresset väcktes redan som liten, liten flicka. Hon började dansa som tre-åring, spela piano i fem-sex-årsåldern och sjunga sex år gammal. Det var föräldrarna som anmälde henne, men Lena minns inte att hon någonsin protesterade eller tyckte att det var tråkigt. Tvärt om.
I sju–åtta-årsåldern började hon dela ut programblad när hennes pappa och Roger Appelquist ordnade allsångskvällar på Lysingsbadet. Efter hand fick hon också ställa sig på scenen i något eller ett par enklare nummer. Publiken uppskattade den lilla tjejen som sjöng så vackert.
När hon kom upp i tonåren var drömmen att bli dansbandssångerska, och det blev också några framträdanden tillsammans med olika dansband. Under flera år tävlingsdansade Lena i bugg, och flera gånger tipsade någon i gruppen bandet som spelade om tjejen som också kunde sjunga bra.
Även om hon utbildade sig till undersköterska fanns drömmen om att jobba med sång och dans kvar också i vuxen ålder. Och plötsligt hände det. . . För nio år sedan damp det ner en folder med Medborgarskolans senaste kursprogram i familjens brevlåda.
Med små bokstäver, längst ner, stod det också att studieförbundet sökte cirkelledare som kunde undervisa i några olika ämnen. Lena tänkte efter, hon var ju duktig på att dansa. Hon ringde upp och föreslog en kurs i dans för barn och ungdomar.
– Först var de nog lite tveksamma, men de gick ändå med på att boka Stefanhallen för att prova. Det tog ett par dagar, sedan var fyra kurser helt fyllda. Det blev succé, jag tvekade faktiskt aldrig.
På den vägen är det, som det brukar heta. Lena blev en allt mer uppskattad ledare och fick för fyra år sedan fast jobb som verksamhetsledare på Medborgarskolan. Fram till förra sommaren hade hon själv tolv olika dans- och sånggrupper.
Hade. . . Efter vårterminen i fjol orkade Lena inte längre. Hon har under flera år lidit av en allvarlig rubbning i ämnesomsättningen (hypotereos är det officiella namnet), som gör henne trött och även påverkar minnet. Hon tar upp handväskan, "hennes apotek" och skakar så att vi ska höra alla piller som hon måste stoppa i sig. Hon håller upp högen med kom ihåg-lappar som ligger på skrivbordet.
Då sade läkaren i från. Envishet och stark vilja var nog bra, men nu var hon tvungen att att ta det lugnare och trappa ner. Det är därför hon i dag "bara" leder en dansgrupp själv.
– Jag grät en skvätt och funderade på om jag kunde göra något annat i stället. Jo, jag kunde ju sjunga. Det var mycket därför vi startade de här popkörerna som vi har i dag.
Sjukdomen är uppenbart besvärlig, men Lena säger att hon absolut inte vill gå ner i arbetstid eller vara sjukskriven. Hon kör på och känner inte efter.
– Jag är nog lite rädd för att stanna upp. . . Men visst blir jag ledsen ibland. Men också då hjälper sången. Jag kan ställa mig och sjunga i danssalen alldeles för mig själv. Då får jag ut mycket känslor, berättar hon.
I popkören är uppmjukningen avklarad. Både barnen och Lena börjar komma upp i varv. Nästa vecka Dolly Style, den här kvällen "Värsta schlagern" och "Genom eld och vatten" med gruppen Sarek. Lena parar ihop tjejerna två och två och så sjunger och dansar alla tillsammans.
"Om du tappar modet och faller ner på knä, kan du vila här hos mig. Som en klippa i stormen att luta sig mot, jag sviker aldrig dig", sjunger alla tillsammans i Sareks låt.
Sången ger styrka, på flera sätt.