Sista chansen att ta del av 400 år gruvhistoria

Det är 1520-tal och den tyske bergsmannen Casper Koobergher får kung Gustav Vasas privilegium att starta järnmalmsgruva i Gladhammar. Men det går inte så bra och han håller inte på så länge. 1551 lägger han ner gruvan och flyttar hem till Tyskland igen. Andra tar upp verksamheten igen, men den är svår att få lönsam. - Det har varit Gladhammars förbannelse. Det har inte gått så bra, säger arkeologen Fredrik Sandberg, som undersökt gruvområdet. Efter Koobergher tar två tyska köpmän vid och försöker få igång en industri kring bearbetning av järnet. Efter tio tuffa år ger också de upp. Malmen innehåller för mycket koppar för att man ska kunna använda den. Men på 1620-talet kommer man på att man kanske skulle satsa på att utvinna koppar ur gruvan istället. Holländska bergmästare bjuds hit av stadens borgare och börjar bryta koppar och bygger en kopparhytta. Västervikarna själva saknar kunskap om gruvdrift.- Verksamheten var ganska framgångsrik, eftersom den var skattebefriad. Men på 1630-talet vill staten att holländarna skulle börja betala skatt. Då drar de, berättar Sandberg. Lokala förmågor försöker sig på brytning och gruvan öppnas och stängs i omgångar. I slutet av 1700-talet görs dock en ny upptäckt. Kopparen innehåller kobolt, ett nytt grundämne. Det är den som har gjort kopparen dålig. 1780 är optimismen på topp och man bygger man både ett nytt kopparverk och ett nytt koboltverk. Under 1700-talet har man också lyckats bygga en dräneringsgång, en stollgång. Eftersom man nu är nere på 60-70 meters djup måste man pumpa upp mängder av vatten. Detta slipper man när en horisontell, och mycket kostsam, gång byggs på 34 meters djup ut mot Tjursbosjön.Men återigen, gruvans förbannelse slår till. Kobolten sinar och trots att man kör om slagghögar från kopparbrytningstiden måste man lägga ner. 1870 görs det sista försöket att få snurr på gruvan. Man satsar på ny teknik, ett kemiskt extraktionsverk. Som man aldrig får att fungera, eftersom alla berg har sin egen mineralogi. Man får återigen bygga upp ett vanligt smältverk. Nu är det som flest personer som jobbar i gruvan. 110 arbetare, varav flera kvinnor och barn ingår i styrkan. 1892 stängs gruvan för sista gången. Senare görs bara provtagningar men gruvdriftens tid i Gladhammar är förbi. Och snart är alla spår efter gruvan igensopade. Som arkeolog kan inte Fredrik Sandberg låta bli att tycka det synd att gruvan plomberas och täcks över. - Det finns flera tusen övergivna gruvor i Sverige, de flesta vattenfyllda. De som är speciellt med Gladhammar är att man kan gå ner i den. Och Holländarfältet är en jättefin miljö där vi hittat massor av spår från tillverkningen. Överallt runt gruvöppningen finns spår efter gruvindustrin, bland annat i form av gruvhål, gruvförsök, slaggrester och flera husgrunder. I dag finns dock endast ett hus kvar från gruvtiden. Det är en faluröd byggnad från 1870 som en gång var gruvkontor. I dag används den om sommarstuga.Arkeologerna har tagit hand om en del av det man hittat i och omkring gruvan, men man vill gärna göra fler undersökningar av gamla gruvgångar.- Vi föreslår att flera grejer plockas upp innan gruvan fylls igen. Efter saneringen kommer hela gruvområdet vara skövlat, man kommer inte att se något av gruvhål, varp och massor. Det är väldigt drastiskt för kulturmiljön, men den för stryka på foten för miljön, säger Sandberg.Om ett år är det tänkt att saneringen av gruvan ska komma igång, för att miljögifter ska hindras från att läcka ut i naturen. Sandberg tycker att man ska passa på att se gruvmiljön innan det är för sent. - Är man intresserad själv har man våren och sommaren på sig att åka och titta. Jag rekommenderar folk att man gör det, en så pedagogisk och vacker gruvmiljö finns det inte många av i landet. Sedan är chansen förbi.Fotnot: Bilderna är tagna av speleologerna (grottforskarna) Sven och Björn Gunvall, på uppdrag av Västerviks kommun. De har vid två olika tillfällen undersökt Gladhammars gruvor och utifrån sina inventeringar sammanställt rapporten Gladhammars gruvor- underjordiska minnen av en fyrahundraårig industrihistoria. Rapporten har använts som källa till artikeln.

Sista chansen att ta del av 400 år gruvhistoria

En historia som börjar på 1500-talet med att en tysk bergsman får kungens tillstånd att bryta järnmalm, är snart begravd under ton med sten och grus.