Shelal Gulijan hade aldrig någon önskan att lämna Syrien. Han jobbade på amerikanska ambassaden, bodde med sin familj i en fin lägenhet och hade många vänner. Men när kriget kom tvingades han liksom många andra att fly landet. Nu bor han i Västervik, i en lägenhet på Midgård med sin fru och deras två barn.
Efter att ha varit timanställd som städare på Lysingsbadet i flera år har han nu fått en visstidsanställning inom Kriminalvården. Efter en internutbildning ska den förhoppningsvis omvandlas till en fast tjänst.
– Det började med ett sommarvikariat, som sedan har förlängts flera gånger, berättar Shelal.
Han är glad över att inte längre behöva jobba på timmar, och gillar sin arbetsplats. Han sticker dock inte under stol med att han tycker att integrationen av nya svenskar generellt kunde fungera bättre. Han tycker att det måste ställas högre krav. Det får till exempel aldrig vara mer ekonomiskt fördelaktigt att stanna hemma och få bidrag jämfört med att arbeta.
– Jag vet fortfarande många familjer som sitter hemma och inte jobbar, men ändå får ut mer pengar varje månad än min fru som jobbar som lärarassistent. Då är det ju lätt att känna: "varför ska jag jobba?".
Shelal är också kritisk till de höga trösklar som finns för högutbildade invandrare som vill jobba inom de branscher de utbildat sig för. Hela systemet för att ta emot och integrera invandrare skulle kunna fungera bättre, anser han. Anpassa den undervisning som finns ännu mer efter de personer som går dem. Kanske kunde man ha olika grupper inom SFI för olika yrkesgrupper, till exempel.
– Det är två parter i det här, allt är inte "mitt" fel, som invandrare. Ni måste hjälpa mig också, och öppna dörren på riktigt.
Själv tror han att hans uppfostran har hjälpt honom att ta sig an utmaningarna i det nya samhället och komma in på arbetsmarknaden. Hans föräldrar lärde honom att alltid kämpa och göra sitt bästa. Att ha tålamod.
– Det var jag som kom till Sverige, så då är det jag som måste anpassa mig. Jag måste inte bli svensk, men jag försöker göra mitt bästa för det här landet. Det handlar om att respektera de regler som finns, jobba och betala skatt.
Shelal tycker om att bo i Västervik – och ser en framtid här för sig och sin familj.
– Jag bryr mig om samhället, och vill att det ska fungera.