Anne-Marie Tollemark sitter i köket hemma i huset i Berghill, ett par km från Blackstad. Hon visar sin blåslagna och svullna högerarm.
- Det fanns inget att göra. Bilen gick inte att styra och den gled rakt mot lastbilssläpet. Jag stretade emot allt jag orkade. Jag förstod att krockkudden skulle utlösa och som en reflex tryckte jag huvudet mot nackstödet och vände ansiktet åt sidan. Sedan kom smällen.
Det har gått ett par dagar sedan hon krockade med sin Volvo 855. Hon har fått distans till det som hände. Men minnesbilderna spelas upp i huvudet och plågar henne. Tårarna kommer då och då. Anne-Marie var med om en krock som brukar resultera i en notis i tidningarna. En bil som får stora plåtskador, men inga allvarligare personskador. Olyckor som varit vanliga i vinter med kraftigt snöfall och snörök på vägarna. Plus halkan på osandade vägar. Det var den som orsakade olyckan som Anne-Marie var med om.
Det är tidigt på förmiddagen. I dag, under lovet, har hon inga dagbarn hemma, utan hjälper till att köra ut mat till skolan. Hon hämtar varorna i lanthandeln och säger hejdå till Helena i butiken. Varorna placerar hon i baksätet sätter sig i bilen för att köra den korta sträckan förbi gamla bankhuset och ner mot skolan längs Gamlebyvägen. Hon kör uppskattningsvis 40 km/tim och ser lastbilssläpet längre ner, strax före en svag kurva. En väg som hon åkt hundratals gånger och känner väl.
Längre ner ser hon två bilar, som hon möter utan problem, trots att snön gjort vägen ännu smalare. Den svaga kurvan bakom det parkerade lastbilssläpet gör att sikten är skymd. Hon närmar sig släpet på samma sida hon kör. Hon svänger ut mot vänster i det svaga nedförslutet och ska påbörja omkörningen.
-Då ser jag en mötande bil komma längre ner. Jag försöker styra tillbaka mot högersidan, men bilen går inte att manövrera på grund av halkan. Det går inte att styra eller bromsa. Jag försöker styra bilen mot snövallen på min sida av vägen, men inget hjälper. Bilen bara glider. Det här går inte, tänkte jag.
Sekunderna som Anne-Marie aldrig kommer att glömma. Hon sitter där vid ratten och får ingen som helst kontroll över sin bil och törnar bakifrån in i lastbilssläpet. Hon hör smällen från krockkudden och ser vindrutetorkarna som hade gått på när hon kom ur bilen. Än känner hon inte smärtan i armen på bröstet efter bilbältet.
- Det kändes som hastigheten var hög, men det kan inte ha gått mer än 20 km/tim. Jag hann inte tänkta så mycket, mer än att dagisbarnen tursamt inte fanns med i bilen.
Föraren i den mötande bilen vänder längre upp och kommer till hjälp. Då har också vaktmästaren på skolan sett vad som hänt och skjutsar senare Anne-Marie till akuten för omplåstring och röntgen. Hon hade klarat sig bra, men armen är blåslagen och hon har lite svårt att röra huvudet fullt ut. Men inga whiplashskador eller brutna ben. Den ömmande kroppen är vad som påminner henne om vad som hänt.
Nu är hon sjukskriven och stannar hemma några dagar. Det har gett tid till funderingar kring olyckan. Anne-Marie har aldrig krockat eller varit med om en trafikolycka tidigare.
- Det är besvärligt nu på vintern. Jag reagerar när de ställer lastbilar på farliga ställen på vägarna, även om jag förstår att det är svårt att hitta plats för större fordon som måste parkeras. Det borde finnas fler avställningsplatser.
Nu har hon inte längre någon bil, den har körts till Volvo i Västervik. Skrotfärdig är bedömningen. Men hon har livet i behåll. Hon berättade vad som hänt på Facebook och fick massor med stöttning av vännerna.
"Vi tänker på dig. Bilar finns det gott om, det är bättre med en hel Anne-Marie".