Bibliotekarierna Marie Franzén och Nanny Vestgöte hade valt ut en mängd böcker om hundar inför lördagens sagostund. I sagoavdelningen på stadsbiblioteket satt barnen och lyssnade uppmärksamt på de olika hundhistorierna. Redan under första sagan om en hund som oroar sig för att han ska börja på dagis, blev Nanny Vestgöte avbruten i berättandet av Elsa Frizell.
– Jag vill höra alla böckerna i påsen, säger hon och pekar på den plastpåse där bibliotekarierna placerat hundsagorna.
Nanny Vestgöte svarar att de får se hur många de orkar lyssna på.
Boken "Hunden, räven och loppan" är det inte något av barnen som hört förut. I fabeln lurar en räv en vakthund från sin post. När sedan hunden lurar räven i gengäld blir åhöraren Wilmer Kronkvist upprörd.
– Lögner! Min pappa avskyr lögner och det gör jag också, säger han.
I sagan framkommer det att hundens lögn var av godo och barnen kan glatt konstatera att hunden lyckas rädda ett gäng dödsdömda hönor från rävens gryt.
Den femte och sista boken behandlar faktumet att hundar luktar varandra i rumpan titt som tätt. Elsa Frizell rynkar på näsan och utbrister att det är jätteäckligt att hundar gör så. Hon tycker att hundar borde lära sig av hur vi människor gör när vi hälsar på varandra.
– Vi gör ju så här, säger hon och räcker handen till sagouppläsaren Marie Franzén.
Elsa Frizells kompis Edith Löf fyller i med att det finns ytterligare sätt att hälsa på.
– Vissa säger ju hej.